Annas liv, stort som smått

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte älskade Alma från första stund. Jag tyckte att hon var väldigt fin och jag var glad att allt hade gått bra och att hon mådde bra. Men den där känslan av instant love och att sväva på rosa moln infann sig inte för mig. Det tog faktiskt några veckor innan jag började känna kärlekskänslor men ja var rädd för att erkänna det både för mig själv och för andra. När känslorna väl hade börjat komma fanns det dock ingen hejd. Dom blir starkare och starkare för varje dag. 

Flera gånger per dag tittar jag på Alma och ser det vackraste jag någonsin kunnat skapa. Jag ser även en liten människa som är beroende av mig och Johan för sin omsorg och kärlek. Jag slås flera gånger per dag av att hon inte kan ta hand om sig själv och inte har något annat val än att lita på att hon blir omhändertagen av oss. När den känslan kommer så fylls mitt hjärta av både kärlek och ödmjukhet, och faktiskt också en känsla av att jag aldrig kommer kunna älska henne tillräckligt mycket. Varje gång jag lyfter upp henne i min famn så dansar mitt hjärta och jag känner på något sätt att jag hittat hem ❤️