Tidigare har jag skrivit att jag har blivit barn-tokig. Känslan kan vara mer eller mindre stark olika dagar, men känslan av att jag vill ha barn finns faktiskt där dagligen nu. Den är alltid närvarande, och när jag ser ett litet barn så pirrar det i magen och jag längtar. När jag hör hur mina kollegor pratar om sina barn, många av dem i tonåren, så storler jag och tänker på den dagen jag själv sitter där med barn och får hjälpa till med läxor, höra på roliga saker som mitt lilla barn säger och hittar på m.m. Jag längtar verkligen efter en egen familj, behöver komma framåt i livet.
 
Det är riktigt läskigt och samtidigt så spännande. Jag vill bara säga till Johan att jag vill skaffa barn nuuuuu på en gång. Men det måste vänta ett tag till. Eller måste och måste.. fast ändå känns det som att det är ett måste. Jag kan inte komma fram till om jag är redo, eller om vi är redo. Men när är man egentligen redo? Och vad väntar man på egentligen? Livet går som många vet inte i repris.
 
Jag är en väldigt velig person som jag otroligt svårt för att fatta stora beslut som påverkar mig och stora delar av mitt liv. Därmed kan du tänka dig hur otroligt svårt det är för mig att faktiskt på riktigt säga att jag vill ha barn nu, och verkligen mena det. Jag känner väl att det måste finnas en grundstabilitet i livet innan man skaffar barn, med boende, jobb osv. Det enda som är stabilt just nu är att jag har en fast anställning. Vi hyr fortfarande i andra hand och har inte pengar till att köpa en egen bostad. Johan har heller inte någon fast anställning. Därför får det väl vänta ett tag till då, men det känns så himla tråkigt också. Och samtidigt skönt då jag ju har så svårt att bestämma mig. Samtidigt känns det som att jag vandrar runt lite i limbo nu och väntar på att livet ska ta fart. Jag bara är... jobbar, sover, tränar. Jag kanske inte lever så mycket utan drömmer mig istället bort till framtiden.
 
Ja vad blev det här för inlägg egentligen? Kanske visar det på kaoset som pågår i min hjärna. Det är minsann inte lätt med alla spår som hjärnan bearbetar samtidigt. Det är inte konstigt att man blir stressad ibland...

 

 

Don't wanna break your heart, I wanna give your heart a break. I know you're scared it's wrong, like you might make a mistake. There's just one life to live and there's no time to waste

Allmänt Kommentera
Tidigare har jag skrivit att jag har blivit barn-tokig. Känslan kan vara mer eller mindre stark olika dagar, men känslan av att jag vill ha barn finns faktiskt där dagligen nu. Den är alltid närvarande, och när jag ser ett litet barn så pirrar det i magen och jag längtar. När jag hör hur mina kollegor pratar om sina barn, många av dem i tonåren, så storler jag och tänker på den dagen jag själv sitter där med barn och får hjälpa till med läxor, höra på roliga saker som mitt lilla barn säger och hittar på m.m. Jag längtar verkligen efter en egen familj, behöver komma framåt i livet.
 
Det är riktigt läskigt och samtidigt så spännande. Jag vill bara säga till Johan att jag vill skaffa barn nuuuuu på en gång. Men det måste vänta ett tag till. Eller måste och måste.. fast ändå känns det som att det är ett måste. Jag kan inte komma fram till om jag är redo, eller om vi är redo. Men när är man egentligen redo? Och vad väntar man på egentligen? Livet går som många vet inte i repris.
 
Jag är en väldigt velig person som jag otroligt svårt för att fatta stora beslut som påverkar mig och stora delar av mitt liv. Därmed kan du tänka dig hur otroligt svårt det är för mig att faktiskt på riktigt säga att jag vill ha barn nu, och verkligen mena det. Jag känner väl att det måste finnas en grundstabilitet i livet innan man skaffar barn, med boende, jobb osv. Det enda som är stabilt just nu är att jag har en fast anställning. Vi hyr fortfarande i andra hand och har inte pengar till att köpa en egen bostad. Johan har heller inte någon fast anställning. Därför får det väl vänta ett tag till då, men det känns så himla tråkigt också. Och samtidigt skönt då jag ju har så svårt att bestämma mig. Samtidigt känns det som att jag vandrar runt lite i limbo nu och väntar på att livet ska ta fart. Jag bara är... jobbar, sover, tränar. Jag kanske inte lever så mycket utan drömmer mig istället bort till framtiden.
 
Ja vad blev det här för inlägg egentligen? Kanske visar det på kaoset som pågår i min hjärna. Det är minsann inte lätt med alla spår som hjärnan bearbetar samtidigt. Det är inte konstigt att man blir stressad ibland...

 

 
Jag känner att jag har så mycket saker jag vill skriva, men jag vet inte riktigt hur jag ska få ner dem i skrift, eller vad jag vill ha sagt med det. Orden måste liksom bara ut på något sätt. Kanske inte något för allmänheten att läsa, vem vet?
 
Den senaste tiden har jag upplevt negativ stress i min vardag. Det beror väldigt mycket på jobbet. Jag har haft ont i magen av och till sedan februari. Stressen blir allt mer påtaglig och ibland känns det som att hjärtat knyter sig, som att luftstrupen krymper ihop och det blir svårt att andas. Det börjar pirra okontrollerat i kroppen och jag känner mig ofta yr. Det är otroligt obehagligt, och det värsta är väl kanske att jag inte vet vad jag ska göra åt det eller om det kommer att bli bättre framöver. 
 
Ibland tycker jag om mitt jobb. När jag får sitta inne på min kammare och skriva och skriva. Då trivs jag rätt bra. Jag får en massa positiv feedback från min chef vilket är kul. Det känns bra att vara uppskattad, förstås.
 
När jag får skratta med mina kollegor som jag tycker om, då trivs jag också bra. Men det är så mycket annat runt om som just nu tar ifrån mig den glädjen som jag vet att jag ibland känt. Dock allt mer sällan. Jag har mina personer på jobbet som gör allt bättre. Dom där personerna som känner som jag gör, som man kan prata med om allt och som förstår vad jag menar och tvärtom. Men jag vill inte riktigt känna såhär. Inte känna den här känslan i magen, inte ha svårt att sova på natten. Inte vika mig dubbel i kramp flera gånger i veckan. Inte känna illamående och ha svårt att svälja maten.
 
Imorgon ska jag till Previa för att få hjälp med stresshantering. Tänk att det har gått så långt. Jag har väl aldrig haft några klockrena metoder för att hantera stress iofs, men jag har ändå klarat mig tidigare. Nu känns det ibland som att min kropp ger upp och bara viker sig för allt som är jobbigt. Jag känner mig energilös och som att jag inte orkar slåss med allting som jag behöver slåss med, både på jobbet och i mitt privatliv. Jag känner att man hela tiden får stå i försvarsställning med garden uppe. Det i sig är utmattande, att alltid vara beredd på att det kommer komma ett slag till. Man vet aldrig vart det kommer att ta, men det gör faktiskt ont oavsett var det tar. Särskilt när garden sakta sakta sänks för att man inte orkar. 

I know I'm kind of strange to you sometimes. Don't always say what's on my mind

Allmänt Kommentera
Jag känner att jag har så mycket saker jag vill skriva, men jag vet inte riktigt hur jag ska få ner dem i skrift, eller vad jag vill ha sagt med det. Orden måste liksom bara ut på något sätt. Kanske inte något för allmänheten att läsa, vem vet?
 
Den senaste tiden har jag upplevt negativ stress i min vardag. Det beror väldigt mycket på jobbet. Jag har haft ont i magen av och till sedan februari. Stressen blir allt mer påtaglig och ibland känns det som att hjärtat knyter sig, som att luftstrupen krymper ihop och det blir svårt att andas. Det börjar pirra okontrollerat i kroppen och jag känner mig ofta yr. Det är otroligt obehagligt, och det värsta är väl kanske att jag inte vet vad jag ska göra åt det eller om det kommer att bli bättre framöver. 
 
Ibland tycker jag om mitt jobb. När jag får sitta inne på min kammare och skriva och skriva. Då trivs jag rätt bra. Jag får en massa positiv feedback från min chef vilket är kul. Det känns bra att vara uppskattad, förstås.
 
När jag får skratta med mina kollegor som jag tycker om, då trivs jag också bra. Men det är så mycket annat runt om som just nu tar ifrån mig den glädjen som jag vet att jag ibland känt. Dock allt mer sällan. Jag har mina personer på jobbet som gör allt bättre. Dom där personerna som känner som jag gör, som man kan prata med om allt och som förstår vad jag menar och tvärtom. Men jag vill inte riktigt känna såhär. Inte känna den här känslan i magen, inte ha svårt att sova på natten. Inte vika mig dubbel i kramp flera gånger i veckan. Inte känna illamående och ha svårt att svälja maten.
 
Imorgon ska jag till Previa för att få hjälp med stresshantering. Tänk att det har gått så långt. Jag har väl aldrig haft några klockrena metoder för att hantera stress iofs, men jag har ändå klarat mig tidigare. Nu känns det ibland som att min kropp ger upp och bara viker sig för allt som är jobbigt. Jag känner mig energilös och som att jag inte orkar slåss med allting som jag behöver slåss med, både på jobbet och i mitt privatliv. Jag känner att man hela tiden får stå i försvarsställning med garden uppe. Det i sig är utmattande, att alltid vara beredd på att det kommer komma ett slag till. Man vet aldrig vart det kommer att ta, men det gör faktiskt ont oavsett var det tar. Särskilt när garden sakta sakta sänks för att man inte orkar. 
Tänkte berätta att jag har firat min andra valborg och min andra födelsedag i Uppsala. Känns rätt okej ändå. På valborg blev det lugnt på dagen. Jag var väldigt trött från min 4 timmar långa arbetsdag och jag och Johan kom oss inte för att göra något förän runt 19. Då följde vi i alla fall med Madde och hennes kompis Fanny på en fest. Det var en studentfest i en liten liten etta. Sådär så att man var tvungen trängas lite. Jag kände direkt att "oookej... de häär var längesen, och det här kan jag inte påstå att jag saknat..I'm too old for this..!!!!". De flesta kände varandra redan så jag kände inte att festen gav mig så mycket, förutom en känsla av att ta sig utanför lägenheten och halvt delta i ett socialt sammanhang då..
 
Vi stannade på festen i ca en timme. Sedan drog vi vidare till en korridorsfest med ännu fler människor. Det var Johans kompis Nils som vi kände och blev inbjudna av. Där var det alldeles för mycket folk och alla var väldigt fulla, så det blev inte jättemycket av att lära känna nya människor där heller. Vi stod mest i ett litet hörn och pratade med varandra i vårt sällskap. Det var absolut inte en tråkig valborg, men jag kan samtidigt inte säga att jag fick så mycket av en valborgskänsla av kvällen. Jag har alltid haft svårt med att förknippa valborg med fest, mest för att jag inte vill vakna upp bakis på min födelsedag. Men se där.. vad hände nästa dag..?! :P
 
... Dagen efter, 1 maj och min 26:e födelsedag, vaknade jag upp bakis. Surprise! Jag hade glömt hur förjävligt det är att vara bakis, haha. Jag tog mig ialla fall upp före kl 12 och lyckades även baka en tårta. Runt 18 kom både Madde och Erika över och fikade vilket var väldigt trevligt. Madde stannade till 20.30 (hon hade ju trots allt festat i tre dagar så jag förstår att hon var trött) och Erika stannade till 02.30. Jag var rätt mör efter det och på lördagen blev det bara lugnt. Orkade inte göra mer än att ligga i soffan och glo på tv. 
 
Nej, det känns faktiskt som att jag är klar med studentlivet och allt vad det innebär. Jag längtar efter något annat. En framtid, en familj.

Kvar i nått jag lämnat för länge sen

Allmänt Kommentera
Tänkte berätta att jag har firat min andra valborg och min andra födelsedag i Uppsala. Känns rätt okej ändå. På valborg blev det lugnt på dagen. Jag var väldigt trött från min 4 timmar långa arbetsdag och jag och Johan kom oss inte för att göra något förän runt 19. Då följde vi i alla fall med Madde och hennes kompis Fanny på en fest. Det var en studentfest i en liten liten etta. Sådär så att man var tvungen trängas lite. Jag kände direkt att "oookej... de häär var längesen, och det här kan jag inte påstå att jag saknat..I'm too old for this..!!!!". De flesta kände varandra redan så jag kände inte att festen gav mig så mycket, förutom en känsla av att ta sig utanför lägenheten och halvt delta i ett socialt sammanhang då..
 
Vi stannade på festen i ca en timme. Sedan drog vi vidare till en korridorsfest med ännu fler människor. Det var Johans kompis Nils som vi kände och blev inbjudna av. Där var det alldeles för mycket folk och alla var väldigt fulla, så det blev inte jättemycket av att lära känna nya människor där heller. Vi stod mest i ett litet hörn och pratade med varandra i vårt sällskap. Det var absolut inte en tråkig valborg, men jag kan samtidigt inte säga att jag fick så mycket av en valborgskänsla av kvällen. Jag har alltid haft svårt med att förknippa valborg med fest, mest för att jag inte vill vakna upp bakis på min födelsedag. Men se där.. vad hände nästa dag..?! :P
 
... Dagen efter, 1 maj och min 26:e födelsedag, vaknade jag upp bakis. Surprise! Jag hade glömt hur förjävligt det är att vara bakis, haha. Jag tog mig ialla fall upp före kl 12 och lyckades även baka en tårta. Runt 18 kom både Madde och Erika över och fikade vilket var väldigt trevligt. Madde stannade till 20.30 (hon hade ju trots allt festat i tre dagar så jag förstår att hon var trött) och Erika stannade till 02.30. Jag var rätt mör efter det och på lördagen blev det bara lugnt. Orkade inte göra mer än att ligga i soffan och glo på tv. 
 
Nej, det känns faktiskt som att jag är klar med studentlivet och allt vad det innebär. Jag längtar efter något annat. En framtid, en familj.