Idag gjorde jag något som jag inte trodde att jag skulle göra på många många år.
Jag hoppades att jag aldrig skulle behöva göra det,
men i ärlighetens namn skulle jag ha behövt göra det för längesen.
 
Jag gick till vårdcentralen på morgonen. En drop-in tid där jag fick prata med en distriktssköterska om mitt mående. Jag gick in och sa de läskiga orden "jag mår inte så bra psykiskt just nu..." och fick berätta om mina symtom; panikångest, ångest, svårt att sova m.m. Hon föreslog en sjukskrivning och imorgon har jag en bokad tid med en läkare för att diskutera sjukskrivning. Som det känns nu hoppas jag verkligen på att jag blir sjukskriven, för jag har inte energin för att gå till jobbet. Jag jobbar bara en vecka till innan min tjänstledighet, men jag orkar inte mer. 
 
När jag pratade med distrikssköterskan frågade hon mig hur länge jag mått på detta sätt.. och med tårar i ögonen svarade jag henne att jag mått såhär i mer eller mindre ett år. Det är helt sjukt hur länge jag låtit mig själv gå och må dåligt! Men jag har varit rädd för att gå till läkaren, rädd för att bli nekad en sjukskrivning och därmed inte få mina känslor av mitt eget mående bekräftade. 
 
Det var först i tisdags förra veckan, när jag träffade min vän Erika, som jag på riktigt började fundera på att söka hjälp, prata med en psykolog och en läkare. Sedan var det i söndags när jag och Johan kom hem från Stockholm och väl började prata med varandra om hur helgen hade varit, om hur vår relation är nu och hur framtiden kan te sig, som jag bara bröt ihop och fattade. Helt galet. Jag förstod helt plötsligt vad Johan har föröskt säga mig i ungefär ett års tid, och vad jag själv på något plan har vetat men aldrig accepterat och vågat söka hjälp för. Tårarna bara rann och rann, och när vi väl hade gått och lagt oss kom panikångesten. Jag har inte varit på jobbet sedan i måndags, då jag dessutom bröt ihop inne på mitt kontor av minsta motgånen.
 
Jag har vid många tillfällen känt att jag inte känner igen mig själv och mina reaktioner, och stress är ju känt till att få en person att reagera.. ja.. inte som man är van att reagera kanske. Det är läskigt när man inte känner igen sig själv.
 
Det är även läskigt att berätta om detta, men samtidigt så skönt. Det här är jag, och jag mår inte bra just nu. Det är okej att inte må bra hela tiden, men jag hoppas att jag genom tiden med läkaren imorgon och tiden med psykologen nästa vecka kan få verktygen till att komma på benen igen och hitta tillbaka till mig själv. 

All night hearing voices telling me that I should get some sleep, because tomorrow might be good for something. Hold on, feeling like I'm headed for a breakdown. But I'm not crazy, I'm just a little unwell. I know right now you can't tell, but stay awhile and maybe then you'll see a different side of me

Allmänt Kommentera
Idag gjorde jag något som jag inte trodde att jag skulle göra på många många år.
Jag hoppades att jag aldrig skulle behöva göra det,
men i ärlighetens namn skulle jag ha behövt göra det för längesen.
 
Jag gick till vårdcentralen på morgonen. En drop-in tid där jag fick prata med en distriktssköterska om mitt mående. Jag gick in och sa de läskiga orden "jag mår inte så bra psykiskt just nu..." och fick berätta om mina symtom; panikångest, ångest, svårt att sova m.m. Hon föreslog en sjukskrivning och imorgon har jag en bokad tid med en läkare för att diskutera sjukskrivning. Som det känns nu hoppas jag verkligen på att jag blir sjukskriven, för jag har inte energin för att gå till jobbet. Jag jobbar bara en vecka till innan min tjänstledighet, men jag orkar inte mer. 
 
När jag pratade med distrikssköterskan frågade hon mig hur länge jag mått på detta sätt.. och med tårar i ögonen svarade jag henne att jag mått såhär i mer eller mindre ett år. Det är helt sjukt hur länge jag låtit mig själv gå och må dåligt! Men jag har varit rädd för att gå till läkaren, rädd för att bli nekad en sjukskrivning och därmed inte få mina känslor av mitt eget mående bekräftade. 
 
Det var först i tisdags förra veckan, när jag träffade min vän Erika, som jag på riktigt började fundera på att söka hjälp, prata med en psykolog och en läkare. Sedan var det i söndags när jag och Johan kom hem från Stockholm och väl började prata med varandra om hur helgen hade varit, om hur vår relation är nu och hur framtiden kan te sig, som jag bara bröt ihop och fattade. Helt galet. Jag förstod helt plötsligt vad Johan har föröskt säga mig i ungefär ett års tid, och vad jag själv på något plan har vetat men aldrig accepterat och vågat söka hjälp för. Tårarna bara rann och rann, och när vi väl hade gått och lagt oss kom panikångesten. Jag har inte varit på jobbet sedan i måndags, då jag dessutom bröt ihop inne på mitt kontor av minsta motgånen.
 
Jag har vid många tillfällen känt att jag inte känner igen mig själv och mina reaktioner, och stress är ju känt till att få en person att reagera.. ja.. inte som man är van att reagera kanske. Det är läskigt när man inte känner igen sig själv.
 
Det är även läskigt att berätta om detta, men samtidigt så skönt. Det här är jag, och jag mår inte bra just nu. Det är okej att inte må bra hela tiden, men jag hoppas att jag genom tiden med läkaren imorgon och tiden med psykologen nästa vecka kan få verktygen till att komma på benen igen och hitta tillbaka till mig själv. 
 I september var vi i Spanien, och jag har inte tagit mig för att lägga in bilderna på datorn förän nu, eftersom jag måste tömma kameran för att göra plats för den stundande asienresan. Ja, jag är en sån där omodern jäkel som använder mig av kompaktkamera när jag reser :)
 
Här kommer några bilder från resan till Funegirola, Spanien, dit vi åkte för att fira mammas 60-årsdag ♥
Fuengirola
 
Dags för parasailing
 
Emilia och pappa är lite nervösa
 
Dags för Stefan att åka upp
 
 
 
 
Jag var jäkligt peppad på att åka upp!
 
Dags för  Emilia och pappa att åka upp.  Pappa var riktigt nervös och hade visst frågat sig själv hur många olyckor som skedde genom att linorna gick sönder. Väldigt lugnande ;)
 
 
 
 
 
 
Pappa var glad över att han hade gjort det, för då behövde han inte fundera på att någonsin göra det igen
 
Middag ute på Ulrika och Jörgens brölloppsdag
 
Lite sightseeing längs strandpromenaden
 
Påväg till mamma och pappa på mammas 60-årsdag
 
 
Dags för bubbel!
 
 
 
På kvällen var det dags för födelsedagsmiddag, och dagen till ära gjorde Stefan hemmagjord beasås!
 
 
 
Kvällens kock. Tur han lagar bättre mat än hur han gör sig på bild ;)
 
 
 
 
 
 
 
Sightseeing
 

Trip down memorylane

Allmänt Kommentera
 I september var vi i Spanien, och jag har inte tagit mig för att lägga in bilderna på datorn förän nu, eftersom jag måste tömma kameran för att göra plats för den stundande asienresan. Ja, jag är en sån där omodern jäkel som använder mig av kompaktkamera när jag reser :)
 
Här kommer några bilder från resan till Funegirola, Spanien, dit vi åkte för att fira mammas 60-årsdag ♥
Fuengirola
 
Dags för parasailing
 
Emilia och pappa är lite nervösa
 
Dags för Stefan att åka upp
 
 
 
 
Jag var jäkligt peppad på att åka upp!
 
Dags för  Emilia och pappa att åka upp.  Pappa var riktigt nervös och hade visst frågat sig själv hur många olyckor som skedde genom att linorna gick sönder. Väldigt lugnande ;)
 
 
 
 
 
 
Pappa var glad över att han hade gjort det, för då behövde han inte fundera på att någonsin göra det igen
 
Middag ute på Ulrika och Jörgens brölloppsdag
 
Lite sightseeing längs strandpromenaden
 
Påväg till mamma och pappa på mammas 60-årsdag
 
 
Dags för bubbel!
 
 
 
På kvällen var det dags för födelsedagsmiddag, och dagen till ära gjorde Stefan hemmagjord beasås!
 
 
 
Kvällens kock. Tur han lagar bättre mat än hur han gör sig på bild ;)
 
 
 
 
 
 
 
Sightseeing
 
Igår hade vi planeringsdag på jobbet. Våra planeringsdagar blir aldrig som vi har tänkt oss. Vi kommer sällan någonstans och de frågor som vi ska diskuterar aldrig de frågor som vi vill ha svar på. Det blir alltid en miss i kommunikationen... spännande det.

Nåja. Efter planeringsdagen träffade jag Erika på stan. Vi gick och åt middag på thai Village.  Det var trevligt. Det var längesen vi träffades nu så det var både kul och välbehövligt. Jag och Erika är rätt lika på något sätt. Vi tänker ganska lika och så delar vi såklart tiden i Israel/Palestina som ju satt minnen och spår i oss. 


Men hur som helst. Det var så härligt att fritt få prata om hur man mår, diskutera och reflektera över sitt mående och drömmar. Jag känner att jag borde boka in ett läkarbesök för att få prata med någon om mina stressymptom och prata om mitt mående generellt. Jag kanske går runt med en depression utan att göra något åt det? Det har kanske blivit ett normaltillstånd att inte må riktigt bra...

Anyway.  Jag kände att träffen med Erika gav mig positiv energi,  och det märktes nog när jag kom hem också. Jag och Johan hamnade då i en intressant diskussion om mänskliga rättigheter, människors lika värde, värderingsövningar och demokrati. Tidigare har vi haft sådana diskussioner med jämna mellanrum men den senaste tiden  (ganska lång tid....) har jag inte haft ork eller lust. Men det var skönt att känna det intresset och orka igen.

Jag tror att jag behöver mer kvalitetstid med lina vänner för att fylla på med positiv energi och samtidigt göra så att jobbet måste ta mindre plats. 


Idag har jag förresten börjat packa lite smått till resan. 2,5 vecka kvar tills vi drar! Sjuuukt!!

.

Kommentera
Igår hade vi planeringsdag på jobbet. Våra planeringsdagar blir aldrig som vi har tänkt oss. Vi kommer sällan någonstans och de frågor som vi ska diskuterar aldrig de frågor som vi vill ha svar på. Det blir alltid en miss i kommunikationen... spännande det.

Nåja. Efter planeringsdagen träffade jag Erika på stan. Vi gick och åt middag på thai Village.  Det var trevligt. Det var längesen vi träffades nu så det var både kul och välbehövligt. Jag och Erika är rätt lika på något sätt. Vi tänker ganska lika och så delar vi såklart tiden i Israel/Palestina som ju satt minnen och spår i oss. 


Men hur som helst. Det var så härligt att fritt få prata om hur man mår, diskutera och reflektera över sitt mående och drömmar. Jag känner att jag borde boka in ett läkarbesök för att få prata med någon om mina stressymptom och prata om mitt mående generellt. Jag kanske går runt med en depression utan att göra något åt det? Det har kanske blivit ett normaltillstånd att inte må riktigt bra...

Anyway.  Jag kände att träffen med Erika gav mig positiv energi,  och det märktes nog när jag kom hem också. Jag och Johan hamnade då i en intressant diskussion om mänskliga rättigheter, människors lika värde, värderingsövningar och demokrati. Tidigare har vi haft sådana diskussioner med jämna mellanrum men den senaste tiden  (ganska lång tid....) har jag inte haft ork eller lust. Men det var skönt att känna det intresset och orka igen.

Jag tror att jag behöver mer kvalitetstid med lina vänner för att fylla på med positiv energi och samtidigt göra så att jobbet måste ta mindre plats. 


Idag har jag förresten börjat packa lite smått till resan. 2,5 vecka kvar tills vi drar! Sjuuukt!!