Annas liv, stort som smått

Jag hade funderat en del på det hela, men bestämde mig till sist för att amma eftersom jag såg många fördelar med att amma, så som att det är anpassat efter barnets näringsbehov, är bra för immunförsvaret och för att det är smidigt att alltid kunna amma där man är. 

När Alma sedan föddes visade det sig att det här med amning inte var så lätt som jag hade trott. Hon kunde inte ta bröstet utan en amningsnapp, vilken fungerade bra till en början eftersom hon ju då kunde få i sig maten. Men när amningen blev ett totalt mjölkbad för både mig och henne varje gång amningsnappen lossnade av viftande armar eller en för ivrig bebismun så blev det inte så roligt i längden. Jag hade även väldigt mycket mjölk första tiden och Alma behövde inte ens börja amma innan mjölken rann till, vilket ledde till att hon fick kväljningar. 

Jag försökte lära om och provade utan amnngsnapp men det resulterade bara i att hon skrek och sökte utan att få tag om bröstet, och jag blev allt mer desperat och tog till amningsnappen för att hon skulle få mat. Inte heller kändes det som att hon blev mätt och nöjd vid amningen, istället somnade hon vid varje amning och de tog tid förutan tid. Hon vaknade flera gånger på natten, snuttammade, somnade och vaknade efter en liten stund. Kag började tidigt gruva mig inför natten pga lite sömn eftersom jag vet att jag inte fungerar då.

Jag tyckte att det var mysigt att ha henne nära, men amningen fungerade inte så bra som jag hade föreställt mig och jag blev besviken. Jag kände mig dålig eftersom normen är att man ska amma sitt barn.

Efter tre veckor gick vi över till att pumpa och flaskmata. Vilken lättnad! Johan och jag kunde hjälpas åt och Alma började sova bättre om nätterna eftersom hon blev mätt. Jag hade fortfarande svårt att erkänna att jag inte ammade och kände att jag hade misslyckats som mamma. Nu i efterhand tänker jag att det viktigaste var att Alma fick i sig mat och att vi hittade ett sätt som fungerar för oss ❤️ idag får hon mestadels ersättning då jag inte har så mycket mjölk längre, men hon och vi lever och mår ändå. 

Avslutningsvis, en eloge till alla mammor som går sin egen väg och gör det som känns rätt för dig och er. Och en eloge till alla mammor som väljer att amma, jag vet själv vilket jobb det är både fysiskt och psykiskt! Ni är alla fantastiska!