Ja nu är jag tillbaka i Sverige igen. Det känns konstigt, även om det känns mer och mer normalt för var dag som går.

Sista dagarna i Israel/Palestina var väldigt känslofyllda. På torsdagen var vi i Haifa och träffade en svensk israel vid namn Anna. Hon berättade lite om judendomen och om israelse syn på situationen. Det var sådär.
Haifa var i alla fall rätt så vackert, men tyvärr fick vi inte tid till att se så mycket som vi hade velat.

På fredagen var det sista praktikdagen. Jag ville verkligen inte sluta praktiken och var känsloladdad hela dagen. När personalen sa att de skulle sakna mig fylldes mina ögon av tårar och allting kändes väldigt trist. Som avslutningspresenter, och även som födelsedagspresenter, fick jag jordgubbstårta som Inger hade bakat och denna fick alla på ICB ta del av, ett halsband med ett olivblad, ett tackkort från Inger samt en glasängel från Inger. Gulliga Inger!

Jag fick förresten veta att alla olivbladshalvsband är unika, gjutna efter olika olivblad. Jag älskar det! Olivträd och olivblad är verkligen ett kännetecken för Palestina.

Jag gick hem från praktiken kl 17 och kl 19 var jag där igen för att titta på dansföreställningen "Portraits of fear" tillsammans med Erika, Ida och Idas man Osama. Det var jättebra. Lokala dansare som var riktigt duktiga.

Efter dansen var klar träffade vi den andra Osama som skulle följa med dansgruppen till Dar Al-Balad i Beit Sahour. Erika ville inte följa med utan åkte hem till familjen och tog det lugnt, medan jag följde med Osama till Dar Al-Balad och dansade och drack lite öl och vin. En annorlunda valborgsmässoafton kan man väl säga. Jag var hemma runt 1 på natten och då var det gonatt.

På lördagen packade jag klart allting, åkte upp till ICB och lämnade en skarvsladd som jag hade fått med mig hem samt sa hej då till Osama för andra gången. Jag och Erika gick sedan och åt lunch tillsammans med Ida och sa även hej då till henne. Kring 16 åkte vi in till de andra i Jerusalem med alla våra grejer och firade sedan min födelsedag genom att äta middag på restaurant. Mina gulliga vänner bjöd mig. Kring 23 gick vi hem till tjejerna och åt glass och fruktsallad. Mums. Stämningen var inte på topp eftersom ingen ville lämna Israel/Palestina. Vi pratade knappt med varandra och jag tyckte att det var otroligt jobbigt. Alla stängde in sig inom sig själva på något sätt.

Söndagen kom och hemfärden var ett faktum. Jag och Nalle grät en hel del på väg till flygplatsen. Fem minuter innan flygplatsen blev vi stoppade i en säkerhetskontroll där vi blev fast i 1.5 timme utan någon anledning. De skannade våra saker och oss flera gånger. Sen, en och en halv timme senare fick vi åka vidare till flygplatsen där vi fick gå igenom samma procedur igen. Vi fick nummer 6 på skalan på hur farlig man anses vara för säkerheten. Vi var visst otroligt farliga. De gick igenom varenda liten pryl i våra resväskor och skannade oss, visiterade oss och gick iväg med mina skor och kollade dem också. Herregud. De kollade till och med så jag inte hade några sprängämnen i håret...

Vi kom till Göteborg kl 21.30 på kvällen. Erika och Ana blev hämtade av sina föräldrar medan jag och Nalle sov över på flygplatsen, haha. Vi hittade varsin bänk som vi sov på och oj så gott vi sov. Vi ville liksom inte göra slut på vårt äventyr för tidigt. På måndagmorgonen åkte vi in till Göteborg kring 7 på morgonen där vi satte oss på Espresso house och åt frukost. Vi gick och köpte biljetter till tåget mot Jönköping och träffade älskade Theo en sväng! Gumman! Jag fick nyckeln till Mullsjö och sedan åkte jag och Nalle hemåt. Nu sitter jag i Mullsjö och ugglar. Känns så konstigt att jag bara för några dagar sedan var i mitt andra hem, Betlehem.

Back in Sweden

Israel/Palestina Kommentera

Ja nu är jag tillbaka i Sverige igen. Det känns konstigt, även om det känns mer och mer normalt för var dag som går.

Sista dagarna i Israel/Palestina var väldigt känslofyllda. På torsdagen var vi i Haifa och träffade en svensk israel vid namn Anna. Hon berättade lite om judendomen och om israelse syn på situationen. Det var sådär.
Haifa var i alla fall rätt så vackert, men tyvärr fick vi inte tid till att se så mycket som vi hade velat.

På fredagen var det sista praktikdagen. Jag ville verkligen inte sluta praktiken och var känsloladdad hela dagen. När personalen sa att de skulle sakna mig fylldes mina ögon av tårar och allting kändes väldigt trist. Som avslutningspresenter, och även som födelsedagspresenter, fick jag jordgubbstårta som Inger hade bakat och denna fick alla på ICB ta del av, ett halsband med ett olivblad, ett tackkort från Inger samt en glasängel från Inger. Gulliga Inger!

Jag fick förresten veta att alla olivbladshalvsband är unika, gjutna efter olika olivblad. Jag älskar det! Olivträd och olivblad är verkligen ett kännetecken för Palestina.

Jag gick hem från praktiken kl 17 och kl 19 var jag där igen för att titta på dansföreställningen "Portraits of fear" tillsammans med Erika, Ida och Idas man Osama. Det var jättebra. Lokala dansare som var riktigt duktiga.

Efter dansen var klar träffade vi den andra Osama som skulle följa med dansgruppen till Dar Al-Balad i Beit Sahour. Erika ville inte följa med utan åkte hem till familjen och tog det lugnt, medan jag följde med Osama till Dar Al-Balad och dansade och drack lite öl och vin. En annorlunda valborgsmässoafton kan man väl säga. Jag var hemma runt 1 på natten och då var det gonatt.

På lördagen packade jag klart allting, åkte upp till ICB och lämnade en skarvsladd som jag hade fått med mig hem samt sa hej då till Osama för andra gången. Jag och Erika gick sedan och åt lunch tillsammans med Ida och sa även hej då till henne. Kring 16 åkte vi in till de andra i Jerusalem med alla våra grejer och firade sedan min födelsedag genom att äta middag på restaurant. Mina gulliga vänner bjöd mig. Kring 23 gick vi hem till tjejerna och åt glass och fruktsallad. Mums. Stämningen var inte på topp eftersom ingen ville lämna Israel/Palestina. Vi pratade knappt med varandra och jag tyckte att det var otroligt jobbigt. Alla stängde in sig inom sig själva på något sätt.

Söndagen kom och hemfärden var ett faktum. Jag och Nalle grät en hel del på väg till flygplatsen. Fem minuter innan flygplatsen blev vi stoppade i en säkerhetskontroll där vi blev fast i 1.5 timme utan någon anledning. De skannade våra saker och oss flera gånger. Sen, en och en halv timme senare fick vi åka vidare till flygplatsen där vi fick gå igenom samma procedur igen. Vi fick nummer 6 på skalan på hur farlig man anses vara för säkerheten. Vi var visst otroligt farliga. De gick igenom varenda liten pryl i våra resväskor och skannade oss, visiterade oss och gick iväg med mina skor och kollade dem också. Herregud. De kollade till och med så jag inte hade några sprängämnen i håret...

Vi kom till Göteborg kl 21.30 på kvällen. Erika och Ana blev hämtade av sina föräldrar medan jag och Nalle sov över på flygplatsen, haha. Vi hittade varsin bänk som vi sov på och oj så gott vi sov. Vi ville liksom inte göra slut på vårt äventyr för tidigt. På måndagmorgonen åkte vi in till Göteborg kring 7 på morgonen där vi satte oss på Espresso house och åt frukost. Vi gick och köpte biljetter till tåget mot Jönköping och träffade älskade Theo en sväng! Gumman! Jag fick nyckeln till Mullsjö och sedan åkte jag och Nalle hemåt. Nu sitter jag i Mullsjö och ugglar. Känns så konstigt att jag bara för några dagar sedan var i mitt andra hem, Betlehem.

Igår, söndag, åkte jag, Erika, Nalle, Ana och Micke till Jericho, världens äldsta stad.

Vi hade bestämt att vi skulle åka ifrån Betlehem så att vi alla åkte från samma ställe på en gång. Vi skulle träffas på busstationen i Betlehem 08.30. När jag och Erika kom dit så var Nalle och Ana redan på plats... men vart Micke var, det visste ingen. Vi blev påflugna av taxichaufförer när vi kom till busstationen och alla ville köra oss till Jericho och de tyckte inte om att vi var tvungna att vänta på Micke, de ville ju iväg! Haha.

När Micke väl hittade ner från huvudgatan till busstationen (man måste gå igenom ett köpcenter och åka ner i garaget) så trodde vi att vi var på väg. Så fel vi hade...  Vi fick en taxichaufför som inte kunde engelska så han sprang hela tiden iväg och hämtade en tolk och letade mer folk så vi kunde fylla bussen. Ungefär 09.30 kom vi iväg mot Jericho.

Vi åkte genom Abu Dies och åkte förbi bosättningen mitt emot Abu Dies och kontrasterna var inte att leka med. På ena sidan vägen var det smutsigt överallt, sopor, skrot, dåliga vägar, gamla bussar, halvt förfallna hus och fattigdom.

På andra sidan vägen var det moderna bussar, palmer, israeliska flaggor, blommor, parker, fina hus, nya vägar osv. Det är helt sjukt att se det. Man fattar inte...

När vi hade lämnat Abu Diesområdet bakom oss kom vi snabbt ut i ökenområdena där vi såg kameler, åsnor, får och getter samt beduiner. Jag är helt fascinerad över de där områdena. De är så mäktiga.

När vi väl kom fram till Jericho runt 10.30 började vi med att köpa frukt, något som Jericho är känt för. Vi fick provsmaka bananer och apelsiner och fy va goda de var! Så söta och saftiga. Jag kommer aldrig mer kunna äta en banan i Sverige för skillnaderna i smak är enorma.

Vi slog oss ner på en bänk och åt varsin persika innan vi fortsatte vår vandring mot Zachariasträdet. Trädet där Zacharias visst klättrade upp under tiden då Jesus fanns. Där fastnade vi sedan för att vi blev stoppade av en försäljare. När Nalle förhandlat till sig fyra armband (som slutade med att hon gick därifrån med åtta stycken, hon betalade nog överpris eftersom han öste armband över henne när de väl förhandlat klart) började vi den långa vandringen ut i öknen, bort från staden. Hettan blev påtaglig på denna promenad och jag blev väldigt gnällig. Jag hade glömt mina solglasögon hemma och mitt vatten började ta slut. Jag trodde seriöst att jag skulle dö för att det var så varmt. Jericho är beläget på världens lägsta punkt så det är alltid varmt där.

När vi hade vandrat i vad som kändes som en evighet i hettan kom vi fram till ett hus som visst var vårt mål. Det fanns en massa ruiner där från gammalt tillbaka, men vi ville inte betala för att se det, så istället slog vi oss ner i skuggan av en palm och åt banan. Haha, det låter helt sjukt och det var rätt komiskt. Men vi gör åtminstone något väldigt eget av våra resor!

När vi samlat lite kraft bestämde vi oss för att vandra tillbaka och istället ta sikte på Mount of Temptation, där det sägs att Jesus blev frestad av djävulen. För att ta sig upp på berget och till klostret som är beläget i berget fick vi åka linbana. Det var väldigt häftigt om än oerhört varmt.

När vi kom upp i berget tog vi lite kort och sedan började vi vandringen upp till klostret. Trappor, trappor, trappor... överallt.

Klostret var väldigt mysigt och stämningsfullt, och utsikten som erbjöds var inte fy skam. Vi såg bort till Döda havet, ut över Jericho och vi såg bergen i Jordanien. Fantastiskt!

Efter en timme uppe i berget åkte vi ner igen. Vi gick till gamla delen i Jericho där det kryllade av turister. Jag och Erika orkade inte med att se på ruinerna från den gamla tiden där så vi satt i skuggan bland alla turister medan de andra såg sig om kring ruinerna. När de hade kollat klart tog vi en taxi in till city igen, åt varsin schawarma och åkte sedan hemåt.

Dagen var jättetrevlig men den kändes oerhört lång. Vi var helt slut när vi kom hem runt 18. Men dagen var väldigt trevlig om än olidligt varm.

Jericho

Israel/Palestina Kommentera

Igår, söndag, åkte jag, Erika, Nalle, Ana och Micke till Jericho, världens äldsta stad.

Vi hade bestämt att vi skulle åka ifrån Betlehem så att vi alla åkte från samma ställe på en gång. Vi skulle träffas på busstationen i Betlehem 08.30. När jag och Erika kom dit så var Nalle och Ana redan på plats... men vart Micke var, det visste ingen. Vi blev påflugna av taxichaufförer när vi kom till busstationen och alla ville köra oss till Jericho och de tyckte inte om att vi var tvungna att vänta på Micke, de ville ju iväg! Haha.

När Micke väl hittade ner från huvudgatan till busstationen (man måste gå igenom ett köpcenter och åka ner i garaget) så trodde vi att vi var på väg. Så fel vi hade...  Vi fick en taxichaufför som inte kunde engelska så han sprang hela tiden iväg och hämtade en tolk och letade mer folk så vi kunde fylla bussen. Ungefär 09.30 kom vi iväg mot Jericho.

Vi åkte genom Abu Dies och åkte förbi bosättningen mitt emot Abu Dies och kontrasterna var inte att leka med. På ena sidan vägen var det smutsigt överallt, sopor, skrot, dåliga vägar, gamla bussar, halvt förfallna hus och fattigdom.

På andra sidan vägen var det moderna bussar, palmer, israeliska flaggor, blommor, parker, fina hus, nya vägar osv. Det är helt sjukt att se det. Man fattar inte...

När vi hade lämnat Abu Diesområdet bakom oss kom vi snabbt ut i ökenområdena där vi såg kameler, åsnor, får och getter samt beduiner. Jag är helt fascinerad över de där områdena. De är så mäktiga.

När vi väl kom fram till Jericho runt 10.30 började vi med att köpa frukt, något som Jericho är känt för. Vi fick provsmaka bananer och apelsiner och fy va goda de var! Så söta och saftiga. Jag kommer aldrig mer kunna äta en banan i Sverige för skillnaderna i smak är enorma.

Vi slog oss ner på en bänk och åt varsin persika innan vi fortsatte vår vandring mot Zachariasträdet. Trädet där Zacharias visst klättrade upp under tiden då Jesus fanns. Där fastnade vi sedan för att vi blev stoppade av en försäljare. När Nalle förhandlat till sig fyra armband (som slutade med att hon gick därifrån med åtta stycken, hon betalade nog överpris eftersom han öste armband över henne när de väl förhandlat klart) började vi den långa vandringen ut i öknen, bort från staden. Hettan blev påtaglig på denna promenad och jag blev väldigt gnällig. Jag hade glömt mina solglasögon hemma och mitt vatten började ta slut. Jag trodde seriöst att jag skulle dö för att det var så varmt. Jericho är beläget på världens lägsta punkt så det är alltid varmt där.

När vi hade vandrat i vad som kändes som en evighet i hettan kom vi fram till ett hus som visst var vårt mål. Det fanns en massa ruiner där från gammalt tillbaka, men vi ville inte betala för att se det, så istället slog vi oss ner i skuggan av en palm och åt banan. Haha, det låter helt sjukt och det var rätt komiskt. Men vi gör åtminstone något väldigt eget av våra resor!

När vi samlat lite kraft bestämde vi oss för att vandra tillbaka och istället ta sikte på Mount of Temptation, där det sägs att Jesus blev frestad av djävulen. För att ta sig upp på berget och till klostret som är beläget i berget fick vi åka linbana. Det var väldigt häftigt om än oerhört varmt.

När vi kom upp i berget tog vi lite kort och sedan började vi vandringen upp till klostret. Trappor, trappor, trappor... överallt.

Klostret var väldigt mysigt och stämningsfullt, och utsikten som erbjöds var inte fy skam. Vi såg bort till Döda havet, ut över Jericho och vi såg bergen i Jordanien. Fantastiskt!

Efter en timme uppe i berget åkte vi ner igen. Vi gick till gamla delen i Jericho där det kryllade av turister. Jag och Erika orkade inte med att se på ruinerna från den gamla tiden där så vi satt i skuggan bland alla turister medan de andra såg sig om kring ruinerna. När de hade kollat klart tog vi en taxi in till city igen, åt varsin schawarma och åkte sedan hemåt.

Dagen var jättetrevlig men den kändes oerhört lång. Vi var helt slut när vi kom hem runt 18. Men dagen var väldigt trevlig om än olidligt varm.

I lördags åkte jag som sagt in till ICB och lyssnade på Mitri när han berättade om organisationen och varför den finns. Det var väldigt intressant att lyssna på och lite av det som sas kan nog användas i min uppsats, om det är okej för Mitri.

Jag kände mig oerhört stolt när jag ställde den viktiga frågan "Vad kan vi göra, hemifrån exempelvis Sverige, för att hjälpa?".

Efter Mitris föredrag åkte jag hem. Stämningen hemma var sådär så jag gömde mig i musikens värld med hjälp av min mp3. Det finns inget som musik när man mår dåligt tror jag. Det var väldigt skönt. Jag kände däremot att jag inte skulle palla att vara hemma hela dagen ens med musik i öronen, det är rätt trist att bara sitte inne hela dagen, så jag bestämde mig för att höra vad Osama skulle göra på eftermiddagen.

Han visste inte... antingen åka och lägga sig vid en pool eller gå ut på kvällen. Jag och Erika var välkomna att följa med. Planerna blev lite ändrade under minutrarnas gång eftersom det började blåsa en del ute, så poolen var inte längre så lockande. Osama var därmot riktigt uttråkad och samma gällde för oss, så vi mötte upp honom utanför ICB runt 17 på eftermiddagen och fick en liten "guidad tur" genom Betlehem.

Det var rätt skönt att bara gå och prata om allting som stör oss just nu, vi var nämligen på väldigt dåligt humör alla tre. Osama klagade på sitt jobb och att han inte vill vara kvar här längre. Jag och Erika klagade på familjen och situationen här.

Runt 18 hade vi gått så pass nära Café SiMa att det hela slutade med en smoothie som inte riktigt smakade eller såg ut som den skulle, innan jag och Erika tog en taxi tillbaka till Betlehem och födelsekyrkan för att möta upp Ida.

Vi skulle gå och se en dansföreställning även denna kväll - Djungelboken. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om själva handlingen i dansföreställningen... men jag vet däremot att jag tyckte att huvudkaraktären, Mooglie var oerhört duktig på att dansa! Jag satt och fascinerades av allt han gjorde.

När dansföreställningen var slut hamnade jag, Erika och Ida på samma restaurant som jag och Erika satt på kvällen innan. Jag och Erika ville åter igen inte gå hem runt kl 20. Vi slog oss ner och drack varsit glas vin och fyyy va gott det var! Det var nog precis vad vi behövde. Bara njuta av gott sällskap och smutta på vinet. Vi konstaterade däremot att det kändes lite lustigt att sitta och dricka vin ungefär 100 meter från en av världens heligaste platser, haha.

Ida drog sig hemåt efter det första glaset vin medan jag och Erika beställde in ett till. Vi satt och pratade om mitt dilemma, situationen här och om en massa andra saker . Vi var seriösa och oseriösa om vartannat. Tack för det :)
Idag får jag däremot stå mitt kast eftersom jag skickade ett sms i lördags, som jag i och för sig står för, men som jag inte riktigt vet hur det tolkades av mottagaren.



När klockan var runt 22.30 bestämde vi oss för att gå hemåt. Vi orkade inte ta en taxi utan promenerade tillbaka till Beit Sahour. Det är inga direkta avstånd så det tog inte mer än kanske 10 minuter, men på vägen hem så körde det upp bilar bredvid oss på ett mystiskt sätt, folk tutade, ropade och en bil med två personer stannade och frågade om vi hade gått vilse. Det kanske inte är helt okej för två tjejer att gå hem själva på kvällen, men det kändes så onödigt att ta en taxi just då.

När vi kom hem var det bara till att sova så man skulle orka upp igår, söndag.

En lördag i Betlehem

Israel/Palestina Kommentera

I lördags åkte jag som sagt in till ICB och lyssnade på Mitri när han berättade om organisationen och varför den finns. Det var väldigt intressant att lyssna på och lite av det som sas kan nog användas i min uppsats, om det är okej för Mitri.

Jag kände mig oerhört stolt när jag ställde den viktiga frågan "Vad kan vi göra, hemifrån exempelvis Sverige, för att hjälpa?".

Efter Mitris föredrag åkte jag hem. Stämningen hemma var sådär så jag gömde mig i musikens värld med hjälp av min mp3. Det finns inget som musik när man mår dåligt tror jag. Det var väldigt skönt. Jag kände däremot att jag inte skulle palla att vara hemma hela dagen ens med musik i öronen, det är rätt trist att bara sitte inne hela dagen, så jag bestämde mig för att höra vad Osama skulle göra på eftermiddagen.

Han visste inte... antingen åka och lägga sig vid en pool eller gå ut på kvällen. Jag och Erika var välkomna att följa med. Planerna blev lite ändrade under minutrarnas gång eftersom det började blåsa en del ute, så poolen var inte längre så lockande. Osama var därmot riktigt uttråkad och samma gällde för oss, så vi mötte upp honom utanför ICB runt 17 på eftermiddagen och fick en liten "guidad tur" genom Betlehem.

Det var rätt skönt att bara gå och prata om allting som stör oss just nu, vi var nämligen på väldigt dåligt humör alla tre. Osama klagade på sitt jobb och att han inte vill vara kvar här längre. Jag och Erika klagade på familjen och situationen här.

Runt 18 hade vi gått så pass nära Café SiMa att det hela slutade med en smoothie som inte riktigt smakade eller såg ut som den skulle, innan jag och Erika tog en taxi tillbaka till Betlehem och födelsekyrkan för att möta upp Ida.

Vi skulle gå och se en dansföreställning även denna kväll - Djungelboken. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om själva handlingen i dansföreställningen... men jag vet däremot att jag tyckte att huvudkaraktären, Mooglie var oerhört duktig på att dansa! Jag satt och fascinerades av allt han gjorde.

När dansföreställningen var slut hamnade jag, Erika och Ida på samma restaurant som jag och Erika satt på kvällen innan. Jag och Erika ville åter igen inte gå hem runt kl 20. Vi slog oss ner och drack varsit glas vin och fyyy va gott det var! Det var nog precis vad vi behövde. Bara njuta av gott sällskap och smutta på vinet. Vi konstaterade däremot att det kändes lite lustigt att sitta och dricka vin ungefär 100 meter från en av världens heligaste platser, haha.

Ida drog sig hemåt efter det första glaset vin medan jag och Erika beställde in ett till. Vi satt och pratade om mitt dilemma, situationen här och om en massa andra saker . Vi var seriösa och oseriösa om vartannat. Tack för det :)
Idag får jag däremot stå mitt kast eftersom jag skickade ett sms i lördags, som jag i och för sig står för, men som jag inte riktigt vet hur det tolkades av mottagaren.



När klockan var runt 22.30 bestämde vi oss för att gå hemåt. Vi orkade inte ta en taxi utan promenerade tillbaka till Beit Sahour. Det är inga direkta avstånd så det tog inte mer än kanske 10 minuter, men på vägen hem så körde det upp bilar bredvid oss på ett mystiskt sätt, folk tutade, ropade och en bil med två personer stannade och frågade om vi hade gått vilse. Det kanske inte är helt okej för två tjejer att gå hem själva på kvällen, men det kändes så onödigt att ta en taxi just då.

När vi kom hem var det bara till att sova så man skulle orka upp igår, söndag.