Jag är bitter. Efter 3 år på socionomutbildningen kan jag inte säga annat än att jag är bitter. Jag har lärt mig så sjukt mycket under dessa år, och jag har nog förändrats rätt mycket som person. Jag har lärt mig att vara mer kritiskt mot saker, även om jag fortfarande är rätt naiv ibland. Jag är bitter på världen och kapitalismen och jag är bitter på hur människor behandlar varandra. Något behöver göras åt denna värld. '
 
Jag har blivit allt mer övertygad om att pengar är makt och att de tillsammans styr världen. Jag har blivit allt mer kritisk till de kapitalistiska systemet som gör att vi behöver överproducera för att hålla oss på toppen, vilket skapar en ojämlik värld med sjukt olika förutsättningar. Jag är less på att politikerna inte tar tag i miljöproblematiken utan istället sitter och debatterar om ifall vi människor verkligen har någon inverkan eller inte på miljöproblematiken. Jag är less på att vi förstör för oss själva och för varandra och att vi människor inte tänker längre än näsan räcker. Jag är less på att de flesta människor håller sig till samhällsnormerna (jag inräknad) och att vi är dåliga eller ovilliga på att reflektera över saker. Jag är allmänt jäkla bitter.
 
I januari tar jag min socionomexamen och då är tanken att jag ska ut och förändra  världen, för det är ett sådan fält socialt arbete är. Ett förändringsinriktat fält som syftar till att stå på de svagas sida och förändra strukturer och försöka få till en jämlik och rättvis värld. Jag känner dock att det är svårt att förändra när det är så mycket som är tokigt. Vart ska jag börja liksom? Jag vill förändra strukturer, men hur? 
 
Idag har Stefan Mikaelsson varit på besök hos oss. Han är ordförande för Sametinget i Sverige. Samerna är Sveriges ursprungsbefolkning, men är bara erkända som minoriteter i Sverige. De har inte sina landrättigheter och har blivit utsatta för tvångsförflyttning. Majoritetssamhället motverkar samernas möjligheter att utöva sin kultur och Sverige exploaterar mark istället för att ta vara på de naturresurser som Sverige har. What's wrong?! Varför använder vi oss inte av de resurser som finns nära oss, vilket vore bättre för vår hälsa och för naturen? Varför äter vi lax som odlads utanför Norge eller utanför Chile istället för att ta vara på våra älvar och vattendrag där det tidigare fanns en massa lax? Varför skyndar vi på processer bara för att kunna hålla oss kvar på toppen i det kapitalistiska systemet? Jag förstår inte...
 
När ska vi inse vad vi håller på att göra? När ska vi på riktigt börja prata om hållbar utveckling?
 
 
 
Nu känns det lite bättre. Nu har jag fått spy ut lite av mina bittra funderingar.
För att berätta något roligare så ska jag och rida ikväll. Jag ska från och med idag börja rida på torsdagar. 
Sen ska jag även på jobbintervju på tisdag på Ungstöd. Mycket spännande och jag är galet nervös!

We're waiting for the world to change....

Allmänt Kommentera
Jag är bitter. Efter 3 år på socionomutbildningen kan jag inte säga annat än att jag är bitter. Jag har lärt mig så sjukt mycket under dessa år, och jag har nog förändrats rätt mycket som person. Jag har lärt mig att vara mer kritiskt mot saker, även om jag fortfarande är rätt naiv ibland. Jag är bitter på världen och kapitalismen och jag är bitter på hur människor behandlar varandra. Något behöver göras åt denna värld. '
 
Jag har blivit allt mer övertygad om att pengar är makt och att de tillsammans styr världen. Jag har blivit allt mer kritisk till de kapitalistiska systemet som gör att vi behöver överproducera för att hålla oss på toppen, vilket skapar en ojämlik värld med sjukt olika förutsättningar. Jag är less på att politikerna inte tar tag i miljöproblematiken utan istället sitter och debatterar om ifall vi människor verkligen har någon inverkan eller inte på miljöproblematiken. Jag är less på att vi förstör för oss själva och för varandra och att vi människor inte tänker längre än näsan räcker. Jag är less på att de flesta människor håller sig till samhällsnormerna (jag inräknad) och att vi är dåliga eller ovilliga på att reflektera över saker. Jag är allmänt jäkla bitter.
 
I januari tar jag min socionomexamen och då är tanken att jag ska ut och förändra  världen, för det är ett sådan fält socialt arbete är. Ett förändringsinriktat fält som syftar till att stå på de svagas sida och förändra strukturer och försöka få till en jämlik och rättvis värld. Jag känner dock att det är svårt att förändra när det är så mycket som är tokigt. Vart ska jag börja liksom? Jag vill förändra strukturer, men hur? 
 
Idag har Stefan Mikaelsson varit på besök hos oss. Han är ordförande för Sametinget i Sverige. Samerna är Sveriges ursprungsbefolkning, men är bara erkända som minoriteter i Sverige. De har inte sina landrättigheter och har blivit utsatta för tvångsförflyttning. Majoritetssamhället motverkar samernas möjligheter att utöva sin kultur och Sverige exploaterar mark istället för att ta vara på de naturresurser som Sverige har. What's wrong?! Varför använder vi oss inte av de resurser som finns nära oss, vilket vore bättre för vår hälsa och för naturen? Varför äter vi lax som odlads utanför Norge eller utanför Chile istället för att ta vara på våra älvar och vattendrag där det tidigare fanns en massa lax? Varför skyndar vi på processer bara för att kunna hålla oss kvar på toppen i det kapitalistiska systemet? Jag förstår inte...
 
När ska vi inse vad vi håller på att göra? När ska vi på riktigt börja prata om hållbar utveckling?
 
 
 
Nu känns det lite bättre. Nu har jag fått spy ut lite av mina bittra funderingar.
För att berätta något roligare så ska jag och rida ikväll. Jag ska från och med idag börja rida på torsdagar. 
Sen ska jag även på jobbintervju på tisdag på Ungstöd. Mycket spännande och jag är galet nervös!
Senaste veckan har varit fullsmockad, som vanligt nu för tiden.
Grupparbete nästan varje dag som slutade i en lyckad redovisning i torsdags. Vi hade förberett ett rollspel i form av ett TV-program och klassen och läraren uppskattade konceptet. De var kul :)
 
Jag var även duktig och tränade mer än vanligt förra veckan;  bodycombat på tisdan och CX på torsdan. Sen har jag ridit idag.
 
I fredags var jag hundvakt till Love när Maria hade tenta. Jag och Love myste på och gick på promenader själva och även tillsammans med Huong och Jalla. När Maria var klar med sin tenta gick vi till Wedemarks och fåt lunch och fikade.
 
På kvällen blev det tacos hos Huong tillsammans med Huong, Maria, Johan, Klaus, Linda, Annika och Martein. Mysigt :) Jag och Johan drog dock hem vid 21 och hade en myskväll. 
 
På lördagen var det dags för Phulsittning. Dvs ovvefest. De var minsann ingen vacker tillställning, men kul var de! Jag hade så pass kul att jag lycakdes spräcka min ovve när vi lekte, och jag har två fina jävligt fula) blåmärken från samma lek. Tokigt. Jag som inte ens tycker om att leka sånna lekar. Jag blir så himla stressad. De var kaos i ABC när folk blev fulla. De flög till och med pizzor (riktiga pizzor alltså) där ett tag. 
 
För mig blev kvällen kort. Jag låg i sängen innan 22 på grund av för mycket phulvin. Men lika bra var nog det. Jag har varit väldigt bakis idag trots allt. Sovit en massa och ätit dåligt idag. Men ridningen for jag till ändå och tur var väl det. Det gick så himla bra på ridningen idag! Liro, som jag aldrig ridit tidigare, var såå fin! I början av lektionen var han väldigt stel i halsen och jag var inte så tydlig med mina hjälper. Mot slutet så hände nånting och allting lossnade. Finingen gick till och med på tygeln från stund till stund :D Då blir man gode glad alltså ;) Extra kul var det ju eftersom att Johan följde med mig till stallet idag också. Mysigt :D
 
Min ridlärare, Anna, sa att hon hade pratat med ridskolechefen idag och de skulle försöka hitta en annan grupp åt mig. De skulle bara hitta en passande dag och tid :D Sweeet! De känns ju så himla kul att det går så bra för mig och att andra ser det också :) 

When you gett worried I'll be your soldier

Allmänt Kommentera
Senaste veckan har varit fullsmockad, som vanligt nu för tiden.
Grupparbete nästan varje dag som slutade i en lyckad redovisning i torsdags. Vi hade förberett ett rollspel i form av ett TV-program och klassen och läraren uppskattade konceptet. De var kul :)
 
Jag var även duktig och tränade mer än vanligt förra veckan;  bodycombat på tisdan och CX på torsdan. Sen har jag ridit idag.
 
I fredags var jag hundvakt till Love när Maria hade tenta. Jag och Love myste på och gick på promenader själva och även tillsammans med Huong och Jalla. När Maria var klar med sin tenta gick vi till Wedemarks och fåt lunch och fikade.
 
På kvällen blev det tacos hos Huong tillsammans med Huong, Maria, Johan, Klaus, Linda, Annika och Martein. Mysigt :) Jag och Johan drog dock hem vid 21 och hade en myskväll. 
 
På lördagen var det dags för Phulsittning. Dvs ovvefest. De var minsann ingen vacker tillställning, men kul var de! Jag hade så pass kul att jag lycakdes spräcka min ovve när vi lekte, och jag har två fina jävligt fula) blåmärken från samma lek. Tokigt. Jag som inte ens tycker om att leka sånna lekar. Jag blir så himla stressad. De var kaos i ABC när folk blev fulla. De flög till och med pizzor (riktiga pizzor alltså) där ett tag. 
 
För mig blev kvällen kort. Jag låg i sängen innan 22 på grund av för mycket phulvin. Men lika bra var nog det. Jag har varit väldigt bakis idag trots allt. Sovit en massa och ätit dåligt idag. Men ridningen for jag till ändå och tur var väl det. Det gick så himla bra på ridningen idag! Liro, som jag aldrig ridit tidigare, var såå fin! I början av lektionen var han väldigt stel i halsen och jag var inte så tydlig med mina hjälper. Mot slutet så hände nånting och allting lossnade. Finingen gick till och med på tygeln från stund till stund :D Då blir man gode glad alltså ;) Extra kul var det ju eftersom att Johan följde med mig till stallet idag också. Mysigt :D
 
Min ridlärare, Anna, sa att hon hade pratat med ridskolechefen idag och de skulle försöka hitta en annan grupp åt mig. De skulle bara hitta en passande dag och tid :D Sweeet! De känns ju så himla kul att det går så bra för mig och att andra ser det också :) 
Helgen har varit lång och fantastisk. Det har varit underbart höstväder i Östersund och jag har försökt spendera så mycket tid som möjligt ute i naturen och solen. 
 
Johan har varit i Stockholm och Sundsvall i helgen, så jag har spenderat helgen tillsammans med Maria, Sofia och Liv. Jag har även varit kattvakt till Sofia och Johannes två katter, Ninja och Kattla. Mys! 
 
Jag har dessutom sökt magisterkurser här i Östersund samt sökt 4 jobb (2 i Norberg, 1 i Vara och ett i Ängelholm. Alla på boenden för ensamkommande flyktingbarn).
 
Här kommer lite härliga bilder från helgens bravader
 
Promenad utanför Lugnvik i torsdags tillsammans med Maria, Liv och Love
 
 
Frösön och Stocketitt med fjällutsikt
 
Sedan åkte vi vidare till Frösötornet
 
 
När jag kom hem myste tjejerna på hemma i min lägenhet
 
Igår drog jag, Sofia, Maria, Liv, Love och Boss till Andersön för lite plugg och mys. Det blev nog mer skratt och gofika än plugg. Men jag läste åtminstone ett kapitel i en av alla böcker ;)
 
 
 
Igår var det äääntligen dags för veckan ridlektion också. Förra veckan gick det så himla bra, så jag hade verkligen sett fram emot gårdagens ridlektion. Till min fasa var det hoppning som stod på schemat och detta visste jag inte i förväg. Jag blev genast jättenervös och tänkte att "nej.. jag vill inte hoppa... jag värmer upp och sen står jag över själva hoppningen". Anledningen till denna rädsla är att jag inte har något som helst självförtroende när det kommer till hoppning. Av alla gånger jag ramlat av har nog de flesta gångerna varit i samband med hoppning. Jag kan tänka på 3-4 gånger på rak arm. 
 
Hur som helst. Benito kändes trygg och han var framåt. Vi började med vanliga travbommar på marken och höjde sen till cavaletti. Det gick fint och de var ju absolut inte högt. Vi hoppade sedan ett litet kryss och det kändes väldigt roligt och spännande. Vi höjde till ett lite högre kryss (fortfarande inte högt) och jag hoppade även det. Det kändes så bra att på något sätt få börja om med hoppningen, från början liksom. Nu kändes det till och med roligt och jag kan faktiskt se fram emot nästa hopplektion med en pirrande och nervös känsla. Jag tackar Anna, ridläraren, för att hon tillät oss att ta hoppningen på vår egen nivå och verkligen känna efter vad vi ville och inte. Jag är dessutom glad över att jag övertalade mig själv till att prova hoppa igen. Jag ångrar mig inte! :)

Have I told you I ache for you?

Allmänt Kommentera
Helgen har varit lång och fantastisk. Det har varit underbart höstväder i Östersund och jag har försökt spendera så mycket tid som möjligt ute i naturen och solen. 
 
Johan har varit i Stockholm och Sundsvall i helgen, så jag har spenderat helgen tillsammans med Maria, Sofia och Liv. Jag har även varit kattvakt till Sofia och Johannes två katter, Ninja och Kattla. Mys! 
 
Jag har dessutom sökt magisterkurser här i Östersund samt sökt 4 jobb (2 i Norberg, 1 i Vara och ett i Ängelholm. Alla på boenden för ensamkommande flyktingbarn).
 
Här kommer lite härliga bilder från helgens bravader
 
Promenad utanför Lugnvik i torsdags tillsammans med Maria, Liv och Love
 
 
Frösön och Stocketitt med fjällutsikt
 
Sedan åkte vi vidare till Frösötornet
 
 
När jag kom hem myste tjejerna på hemma i min lägenhet
 
Igår drog jag, Sofia, Maria, Liv, Love och Boss till Andersön för lite plugg och mys. Det blev nog mer skratt och gofika än plugg. Men jag läste åtminstone ett kapitel i en av alla böcker ;)
 
 
 
Igår var det äääntligen dags för veckan ridlektion också. Förra veckan gick det så himla bra, så jag hade verkligen sett fram emot gårdagens ridlektion. Till min fasa var det hoppning som stod på schemat och detta visste jag inte i förväg. Jag blev genast jättenervös och tänkte att "nej.. jag vill inte hoppa... jag värmer upp och sen står jag över själva hoppningen". Anledningen till denna rädsla är att jag inte har något som helst självförtroende när det kommer till hoppning. Av alla gånger jag ramlat av har nog de flesta gångerna varit i samband med hoppning. Jag kan tänka på 3-4 gånger på rak arm. 
 
Hur som helst. Benito kändes trygg och han var framåt. Vi började med vanliga travbommar på marken och höjde sen till cavaletti. Det gick fint och de var ju absolut inte högt. Vi hoppade sedan ett litet kryss och det kändes väldigt roligt och spännande. Vi höjde till ett lite högre kryss (fortfarande inte högt) och jag hoppade även det. Det kändes så bra att på något sätt få börja om med hoppningen, från början liksom. Nu kändes det till och med roligt och jag kan faktiskt se fram emot nästa hopplektion med en pirrande och nervös känsla. Jag tackar Anna, ridläraren, för att hon tillät oss att ta hoppningen på vår egen nivå och verkligen känna efter vad vi ville och inte. Jag är dessutom glad över att jag övertalade mig själv till att prova hoppa igen. Jag ångrar mig inte! :)