Igår kl 06 kom jag och Lovisa fram till Vientiane, Laos huvudstad. Vi åkte VIP sleeping bus från Luang Prabang kl 20.00 på lördagkvällen. Det var en upplevelse i sig. Jag hade läst på lite innan om hur komforten och så bar i bussen, och jag var lite orolig. Eftersom vi var två som reste så fick vi iaf dela på samma säng i bussen, en ca 90 cm bred säng.. eller en madrass snarare. Sängen var även väldigt kort så inte ens jag kunde ligga raklång i den :p Det var våningssängar och vi fick överslafen. Det gungade på rätt bra där uppe eftersom bussen var så hög i tak.

Den här bilden lånad från Google är nog det närmsta jag kommer i att illustrera det hela. Där ska man alltså rymmas två personer.
Om man reste ensam blev man ihopparad med en främling som man fick skeda hela natten :p

Vi lyckades i alla fall sova hyfsat under den 10 timmar långa resan. Men det var inte tal om att ligga på sidan. 


Runt 01 stannade bussen på ett ställe där vi skulle få äta middag. Middagen ingick i priset. Varken jag eller Lovisa åt något efter att ha sett hur de skyfflade upp nudlarna i skålar med bara händerna. Jag har läst på att hygienen i Laos inte är den bästa, och såhär i efterhand är jag glad att jag inte åt av maten.

Nåja. 06 kom vi fram i Vientiane. Vi tog en tuk-tuk till centrum och lämnade väskorna på vårt hotell. Vi åt sedan frukost på Scandinavian Bakery bara några minuter här ifrån och det häva härligt. De hade svenskt godis! Vi köpte dock inget. Och så hade de tavlor från Ikea! Jag kände mig som hemma :)

När vi fick tillgång till vårt rum så la vi oss och sov i någon timme innan vi begav oss ut för att få lunch och för att kolla in Vientiane. När vi skulle gå till centrum hamnade vi fel och hamnade på en bakgata i ett slumkvarter.. Hmm... vi blev lite uttittade då vi rätt uppenbart inte hörde hemma där. Vi försökte så snabbt som möjligt ta oss därifrån och när vi hittade ut till den stora gatan igen så gick vi längs boulevarden istället. Den går mellan the presidential palace och Patuxai som liknar triumfbågen i Paris. Patuxai betyder typ segerporten.

Vi stannade till och tog en massa kort. Det var härligt där eftersom de var fler turister. Men efter en stund märkte vi att folk började titta på oss, ja nästan stirra när de gick förbi oss. Vi förstod inte varför och förstår fortfarande inte varför. Vid två tillfällen kom det fram två olika killar och frågade om de kunde få ta kort på oss. Knasigt.. vi som skulle titta på en sevärdhet, men istället blev vi sevärdheten... vi sa vänligt men bestämt nej till att vara med på kort men jag har en känsla av att en del fotade oss i smyg.

Efter denna händelse måste jag tyvärr säga att jag inte har förälskat mig i Vientiane. Jag känner mig inte riktigt fri utan lite mer som en apa i bur som folk stannar upp för att kolla på. Jag tycker inte om att stå i centrum. 

Idag ska vi iaf åka och titta på Buddha park. Där lär det ju vara turister. 

Sabaidee Vientiane

Allmänt Kommentera
Igår kl 06 kom jag och Lovisa fram till Vientiane, Laos huvudstad. Vi åkte VIP sleeping bus från Luang Prabang kl 20.00 på lördagkvällen. Det var en upplevelse i sig. Jag hade läst på lite innan om hur komforten och så bar i bussen, och jag var lite orolig. Eftersom vi var två som reste så fick vi iaf dela på samma säng i bussen, en ca 90 cm bred säng.. eller en madrass snarare. Sängen var även väldigt kort så inte ens jag kunde ligga raklång i den :p Det var våningssängar och vi fick överslafen. Det gungade på rätt bra där uppe eftersom bussen var så hög i tak.

Den här bilden lånad från Google är nog det närmsta jag kommer i att illustrera det hela. Där ska man alltså rymmas två personer.
Om man reste ensam blev man ihopparad med en främling som man fick skeda hela natten :p

Vi lyckades i alla fall sova hyfsat under den 10 timmar långa resan. Men det var inte tal om att ligga på sidan. 


Runt 01 stannade bussen på ett ställe där vi skulle få äta middag. Middagen ingick i priset. Varken jag eller Lovisa åt något efter att ha sett hur de skyfflade upp nudlarna i skålar med bara händerna. Jag har läst på att hygienen i Laos inte är den bästa, och såhär i efterhand är jag glad att jag inte åt av maten.

Nåja. 06 kom vi fram i Vientiane. Vi tog en tuk-tuk till centrum och lämnade väskorna på vårt hotell. Vi åt sedan frukost på Scandinavian Bakery bara några minuter här ifrån och det häva härligt. De hade svenskt godis! Vi köpte dock inget. Och så hade de tavlor från Ikea! Jag kände mig som hemma :)

När vi fick tillgång till vårt rum så la vi oss och sov i någon timme innan vi begav oss ut för att få lunch och för att kolla in Vientiane. När vi skulle gå till centrum hamnade vi fel och hamnade på en bakgata i ett slumkvarter.. Hmm... vi blev lite uttittade då vi rätt uppenbart inte hörde hemma där. Vi försökte så snabbt som möjligt ta oss därifrån och när vi hittade ut till den stora gatan igen så gick vi längs boulevarden istället. Den går mellan the presidential palace och Patuxai som liknar triumfbågen i Paris. Patuxai betyder typ segerporten.

Vi stannade till och tog en massa kort. Det var härligt där eftersom de var fler turister. Men efter en stund märkte vi att folk började titta på oss, ja nästan stirra när de gick förbi oss. Vi förstod inte varför och förstår fortfarande inte varför. Vid två tillfällen kom det fram två olika killar och frågade om de kunde få ta kort på oss. Knasigt.. vi som skulle titta på en sevärdhet, men istället blev vi sevärdheten... vi sa vänligt men bestämt nej till att vara med på kort men jag har en känsla av att en del fotade oss i smyg.

Efter denna händelse måste jag tyvärr säga att jag inte har förälskat mig i Vientiane. Jag känner mig inte riktigt fri utan lite mer som en apa i bur som folk stannar upp för att kolla på. Jag tycker inte om att stå i centrum. 

Idag ska vi iaf åka och titta på Buddha park. Där lär det ju vara turister. 
Idag har jag och Lovisa kommit hem från en tre dagarstur med Biking, Trekking, Kayaking och Elephantriding. Turen anordnades av Tiger Trail som är den största anordnaren av guidade turer i Laos. 
 
Vi började på morgonen i måndags. Vi tog oss till deras kontor och fick direkt träffa vår guide Mr Bouchan. Mycket trevlig kille som tog väl hand om oss under hela turen. När vi hade träffat honom fick vi prova ut varsin mountainbike. Jag hade sovit väldigt dåligt natten innan för att jag var så nervös, och bär jag stod där och provade ut cykeln kunde jag inte riktigt tro att det var på riktigt. Jag var en aning nervös.
 
Med oss på turen var även Lisa och Paul, dotter och pappa från Nya Zeeland som reste tillsammans. Trevliga människor som kanske hade lite mer erfarenhet av vandringsturer och outdoor-liv än vad jag och Lovisa hade :p
 
Vi påbörjade vår tur runt 9 på morgonen och cyklade till olika stopp och sevärdheter längs vägen. Vi stannade vid ett tempel först
 
 
Sedan cyklade vi vidare till ett handicraft center där kvinnor arbetade med att sy och väva. Vi stannade även vid en grav i skogen och sedan vidare till vårt första längre stopp där tiger trail hade sitt Base camp. Där fick vi äta lunch ute i solen. Pad thai i löv från bananplantan.
Nöjd efter att ha cyklat 1,5 mil i 32 graders värme
 
 
Efter lunchen åkte vi båt över Nam Khan river till vattenfallet Tad San där man kunde ta sig ett (kallt)  dopp i det blå. Det gjorde jag och Lovisa för att svalka ner oss i den otroliga värmen.  Väl där började en kille från Portugal prata med mig. Han frågade vart jag kom ifrån och när jag svarade Sverige sa han "ja det syns nästan. Du är ju väldigt blek. Men jag ser ju att du är solbränd nu". Hmm... Taack! Jag har även i princip noll färg på kroppen så jag vet inte vart han lyckades se någon solbränna haha. När han sen hoppade ner i vattnet sa han "det här är typ lika kallt som Sverige! “. Sen blev han dock mindre kaxig och berättade att han gärna skulle flytta till Sverige då han tycker att vi har ett bra samhällssystem.  Det är faktiskt något jag hört ett flertal gånger när jag varit ute och rest. 
 
Anyway...  Efter en timmes släppa de vid vattenfallet fortsatte vi vår tur.  Det var dags att vandra i djungeln i ca 1,5 timme för att ta sig till den by vi skulle sova över i. Turen började med en brant trappa rakt upp i djungeln och trappan tog på riktigt aldrig slut. Jag trodde jag skulle svimma eller tappa balansen och trilla bakåt. Något direkt räcke att hålla i sig i fanns inte heller. Puh!  Vi lyckades i alla fall ta oss fram till byn till ca kl 16.00 och då var alla så slut att vi inte orkade röra på oss. Runt om oss sprang det barn,  getter, grisar,  tuppar och kycklingar samt hundar. Allt på en gång och i en enda röra. Barnen var smutsiga och kläderna trasiga. Toaletten var ett hål i marken. 
 
Byn var en ganska stor by med 83 hushåll. De flesta var släkt med varandra i byn. Vår guide berättade att det var en Khmu Village. Byn saknade elektricitet och låg i princip mitt ute i ingenstans. Närmaste by låg ca 2 timmar därifrån. Husen var byggda av bambu eller cementblock. De fanns "enplanshus"  men även tvåplansshus. Vår guide berättade att tekniken såg olika ut på olika höjder i bergen för att kunna ta vara på värmen som finns under dagen.
 
Det fanns en skola för barnen, primary school,  men alla hade inte råd att gå i skolan. För varje elev kostar ett år i skolan 160.000 köp vilket motsvarar 160 svenska kronor. Utöver detta behöver barnen skoluniform, papper,  penna med mera. Många av familjerna har 4-7 barn.  Många barn blir munkar runt 10 års ålder för att få pengar av folket till att kunna gå i skolan. 
 
På kvällen fick vi mat i form av sticky Rice, bambuskott och någon form av gröda.  Så mycket mat alltså! Och endast med två små ljus som ljuskälla. 
Vi gjorde en tidig kväll då vi var helt slut. Vi sov i bambuhyddor med myggnät. Det var en tunn madrass på golvet. Jag sov rätt hyfsat även om det var hårt, men Lovisa sov riktigt dåligt och låg och buffade halva natten så jag trodde jag skulle bli tokig :p
 
 Dag 2 klev vi upp halv sju. Då hade befolkat och topparna hållt igång i några timmar redan. Vi fick en omelett,  en baguette och godaste kaffet till frukost. Halv nio när det redan hunnit bli väldigt varmt ute begav vi oss från byn. Framför oss hade vi  en lång dag av vandring och såhär i efterhand vet vi att det blev ca 1,7 mil denna dag. Det var mestadels upp upp upp eller ner ner. Sällan plant. Även denna dag vandrade vi i backar som aldrig tycktes ta slut och solen gassade på bra. Vi var så trötta och fokuserade på att klara rutten utan att svimma att vi knappt orkade ta några kort på den vackra utsikten. 
 
Vi kom fram till första byn runt lunchtid. De var en  Hmong Village på tredje levern (ca 1000 meter över havet) och den var inte så trevlig. "The Hmong practice animism and shamanism and therefore you won’t see any temples or other Buddhist signs when you visit a Hmong village. Both, Hmong and Khmu people, are still practicing magic".  Den var smutsig och liten. Barnen var smutsiga och korna, hundarna och vattenbufflarna badade i samma vatten som människorna drack ifrån vilket var en smutsig sjö precis vid deras hus.  Vi stannade där för lunch men drog ganska snabbt vidare då ingen av oss trivdes vidare bra där. 
 
Vi fortsatte vår tur genom snårig och väldigt stenig djungel.  Det var mestadels nedför och jag snubblade på alla småstenar mer än en gång på vägen ner. Som tur var lyckades jag hålla mig på benen. Djungeln var så häftig och det kändes som att jag hade förflyttat mig bakåt i tiden till dinosauriernas tid.  Stora stora blad på växterna och som sagt väldigt snårigt. Precis så som jag föreställt mig en djungel. Det  tog oss ca en timme att ta oss ut ur djungeln och nästa by där tanken var att vi  skulle spendera nästa natt. Det var en mer modern by med elektricitet. Men vi bestämde oss för att ta en liteen rast där och sedan fortsätta gåva en timme tillbaka till tiger trailern Base camp där vi dagen innan hade ätit lunch. Vi sov över där istället vilket var skönt. Mer i civilisation än natten innan och det fanns även en duschabaljla så vi kunde fräscha till oss lite efter den långa och utmattande vandringen. 
 
På vägen tillbaka till Base campet såg vi två människor högt uppe i vad Laoerna kallar för be entréer.  De hade klättrat upp på en stege gjord av träplankor som de spikat fast i trädet och klättrat upp på.  De satt uppe på en gren och eldade för att lugna ner de hundratals bin som flög omkring dem,  allt för att kunna ta vara på honungen som fanns i boet. Vår guide berättade att de inte hade några skyddskläder och inte någon säkerhetslina.  Jag kan  lova att jag hade varit livrädd! 
 
Dag 3 började med samma frukost som dagen innan och sedan var det dags för mig och Lovisa att rida elefant. Vi gick till The Elephant Village och red på en gullig elefant i ungefär 30 minuter. Elefanten fick även vada  genom Nam Khan river med oss på ryggen. Vi fick möjlighet att sitta på nacken om vi ville,  men ingen av oss vågade då vi tyckte att det slumpade på rätt bra där vi satt, med bälte och allt. 
 
Efter turen fick vi se två baby eleganta innan det var dags att göra sig redo för att paddla kajak 1,1 mil tillbaka till Luang Prabang. Guiden gjorde oss (eller i alla fall mig)  oroliga när han sa att det var lite strömt och ganska lågt vatten vilket ökade risken för att ramla ur kajaken och eventuellt bryta något ben. Han sa att det var ungefär 50-50 på om vi skulle klara det eller inte. Hahahaha tänkte jag och blev sjukt nervös. Lovisa hade paddlat kajak tidigare så hon fick sitta bak och hålla  lite koll. Det var tryggt och helt klart rätt val av oss.  Det började lite knackigt när vi var osynlige och hamnade långt efter de andra, men efter ungefär halva sträckan började det gå bättre och vi började låtsas att vi var med i OS och att vi hade rätt goda chanser att få en bra placering. Det slutade med att vi gick om Paul och Lisa och kom först fram,  förutom vår guide då men honom fick vi ju ändå inte köra om. 
 
 Vi åkte taktik tillbaka till centrum och där tog äventyret slut. Jag är otroligt tacksam över att jag gjort detta och att jag inte gav upp. Jag är också otroligt tacksam för alla kilon jag lyckats tappa med hjälp av viktväktarna. Hade inte klarat det annars. Och sen är jag tacksam för alla bekvämligheter som man lätt tar för givet i vardagen,  typ el, rinnande vatten, en dusch, en säng, en toalett som inte är ett hål i marken och  även för internet som gör det möjligt för mig att ha kontakt med nära och kära även när jag befinner mig långt bort. 

The only way to survive eternity is to be able to appreciate each moment

Allmänt 2 kommentarer
Idag har jag och Lovisa kommit hem från en tre dagarstur med Biking, Trekking, Kayaking och Elephantriding. Turen anordnades av Tiger Trail som är den största anordnaren av guidade turer i Laos. 
 
Vi började på morgonen i måndags. Vi tog oss till deras kontor och fick direkt träffa vår guide Mr Bouchan. Mycket trevlig kille som tog väl hand om oss under hela turen. När vi hade träffat honom fick vi prova ut varsin mountainbike. Jag hade sovit väldigt dåligt natten innan för att jag var så nervös, och bär jag stod där och provade ut cykeln kunde jag inte riktigt tro att det var på riktigt. Jag var en aning nervös.
 
Med oss på turen var även Lisa och Paul, dotter och pappa från Nya Zeeland som reste tillsammans. Trevliga människor som kanske hade lite mer erfarenhet av vandringsturer och outdoor-liv än vad jag och Lovisa hade :p
 
Vi påbörjade vår tur runt 9 på morgonen och cyklade till olika stopp och sevärdheter längs vägen. Vi stannade vid ett tempel först
 
 
Sedan cyklade vi vidare till ett handicraft center där kvinnor arbetade med att sy och väva. Vi stannade även vid en grav i skogen och sedan vidare till vårt första längre stopp där tiger trail hade sitt Base camp. Där fick vi äta lunch ute i solen. Pad thai i löv från bananplantan.
Nöjd efter att ha cyklat 1,5 mil i 32 graders värme
 
 
Efter lunchen åkte vi båt över Nam Khan river till vattenfallet Tad San där man kunde ta sig ett (kallt)  dopp i det blå. Det gjorde jag och Lovisa för att svalka ner oss i den otroliga värmen.  Väl där började en kille från Portugal prata med mig. Han frågade vart jag kom ifrån och när jag svarade Sverige sa han "ja det syns nästan. Du är ju väldigt blek. Men jag ser ju att du är solbränd nu". Hmm... Taack! Jag har även i princip noll färg på kroppen så jag vet inte vart han lyckades se någon solbränna haha. När han sen hoppade ner i vattnet sa han "det här är typ lika kallt som Sverige! “. Sen blev han dock mindre kaxig och berättade att han gärna skulle flytta till Sverige då han tycker att vi har ett bra samhällssystem.  Det är faktiskt något jag hört ett flertal gånger när jag varit ute och rest. 
 
Anyway...  Efter en timmes släppa de vid vattenfallet fortsatte vi vår tur.  Det var dags att vandra i djungeln i ca 1,5 timme för att ta sig till den by vi skulle sova över i. Turen började med en brant trappa rakt upp i djungeln och trappan tog på riktigt aldrig slut. Jag trodde jag skulle svimma eller tappa balansen och trilla bakåt. Något direkt räcke att hålla i sig i fanns inte heller. Puh!  Vi lyckades i alla fall ta oss fram till byn till ca kl 16.00 och då var alla så slut att vi inte orkade röra på oss. Runt om oss sprang det barn,  getter, grisar,  tuppar och kycklingar samt hundar. Allt på en gång och i en enda röra. Barnen var smutsiga och kläderna trasiga. Toaletten var ett hål i marken. 
 
Byn var en ganska stor by med 83 hushåll. De flesta var släkt med varandra i byn. Vår guide berättade att det var en Khmu Village. Byn saknade elektricitet och låg i princip mitt ute i ingenstans. Närmaste by låg ca 2 timmar därifrån. Husen var byggda av bambu eller cementblock. De fanns "enplanshus"  men även tvåplansshus. Vår guide berättade att tekniken såg olika ut på olika höjder i bergen för att kunna ta vara på värmen som finns under dagen.
 
Det fanns en skola för barnen, primary school,  men alla hade inte råd att gå i skolan. För varje elev kostar ett år i skolan 160.000 köp vilket motsvarar 160 svenska kronor. Utöver detta behöver barnen skoluniform, papper,  penna med mera. Många av familjerna har 4-7 barn.  Många barn blir munkar runt 10 års ålder för att få pengar av folket till att kunna gå i skolan. 
 
På kvällen fick vi mat i form av sticky Rice, bambuskott och någon form av gröda.  Så mycket mat alltså! Och endast med två små ljus som ljuskälla. 
Vi gjorde en tidig kväll då vi var helt slut. Vi sov i bambuhyddor med myggnät. Det var en tunn madrass på golvet. Jag sov rätt hyfsat även om det var hårt, men Lovisa sov riktigt dåligt och låg och buffade halva natten så jag trodde jag skulle bli tokig :p
 
 Dag 2 klev vi upp halv sju. Då hade befolkat och topparna hållt igång i några timmar redan. Vi fick en omelett,  en baguette och godaste kaffet till frukost. Halv nio när det redan hunnit bli väldigt varmt ute begav vi oss från byn. Framför oss hade vi  en lång dag av vandring och såhär i efterhand vet vi att det blev ca 1,7 mil denna dag. Det var mestadels upp upp upp eller ner ner. Sällan plant. Även denna dag vandrade vi i backar som aldrig tycktes ta slut och solen gassade på bra. Vi var så trötta och fokuserade på att klara rutten utan att svimma att vi knappt orkade ta några kort på den vackra utsikten. 
 
Vi kom fram till första byn runt lunchtid. De var en  Hmong Village på tredje levern (ca 1000 meter över havet) och den var inte så trevlig. "The Hmong practice animism and shamanism and therefore you won’t see any temples or other Buddhist signs when you visit a Hmong village. Both, Hmong and Khmu people, are still practicing magic".  Den var smutsig och liten. Barnen var smutsiga och korna, hundarna och vattenbufflarna badade i samma vatten som människorna drack ifrån vilket var en smutsig sjö precis vid deras hus.  Vi stannade där för lunch men drog ganska snabbt vidare då ingen av oss trivdes vidare bra där. 
 
Vi fortsatte vår tur genom snårig och väldigt stenig djungel.  Det var mestadels nedför och jag snubblade på alla småstenar mer än en gång på vägen ner. Som tur var lyckades jag hålla mig på benen. Djungeln var så häftig och det kändes som att jag hade förflyttat mig bakåt i tiden till dinosauriernas tid.  Stora stora blad på växterna och som sagt väldigt snårigt. Precis så som jag föreställt mig en djungel. Det  tog oss ca en timme att ta oss ut ur djungeln och nästa by där tanken var att vi  skulle spendera nästa natt. Det var en mer modern by med elektricitet. Men vi bestämde oss för att ta en liteen rast där och sedan fortsätta gåva en timme tillbaka till tiger trailern Base camp där vi dagen innan hade ätit lunch. Vi sov över där istället vilket var skönt. Mer i civilisation än natten innan och det fanns även en duschabaljla så vi kunde fräscha till oss lite efter den långa och utmattande vandringen. 
 
På vägen tillbaka till Base campet såg vi två människor högt uppe i vad Laoerna kallar för be entréer.  De hade klättrat upp på en stege gjord av träplankor som de spikat fast i trädet och klättrat upp på.  De satt uppe på en gren och eldade för att lugna ner de hundratals bin som flög omkring dem,  allt för att kunna ta vara på honungen som fanns i boet. Vår guide berättade att de inte hade några skyddskläder och inte någon säkerhetslina.  Jag kan  lova att jag hade varit livrädd! 
 
Dag 3 började med samma frukost som dagen innan och sedan var det dags för mig och Lovisa att rida elefant. Vi gick till The Elephant Village och red på en gullig elefant i ungefär 30 minuter. Elefanten fick även vada  genom Nam Khan river med oss på ryggen. Vi fick möjlighet att sitta på nacken om vi ville,  men ingen av oss vågade då vi tyckte att det slumpade på rätt bra där vi satt, med bälte och allt. 
 
Efter turen fick vi se två baby eleganta innan det var dags att göra sig redo för att paddla kajak 1,1 mil tillbaka till Luang Prabang. Guiden gjorde oss (eller i alla fall mig)  oroliga när han sa att det var lite strömt och ganska lågt vatten vilket ökade risken för att ramla ur kajaken och eventuellt bryta något ben. Han sa att det var ungefär 50-50 på om vi skulle klara det eller inte. Hahahaha tänkte jag och blev sjukt nervös. Lovisa hade paddlat kajak tidigare så hon fick sitta bak och hålla  lite koll. Det var tryggt och helt klart rätt val av oss.  Det började lite knackigt när vi var osynlige och hamnade långt efter de andra, men efter ungefär halva sträckan började det gå bättre och vi började låtsas att vi var med i OS och att vi hade rätt goda chanser att få en bra placering. Det slutade med att vi gick om Paul och Lisa och kom först fram,  förutom vår guide då men honom fick vi ju ändå inte köra om. 
 
 Vi åkte taktik tillbaka till centrum och där tog äventyret slut. Jag är otroligt tacksam över att jag gjort detta och att jag inte gav upp. Jag är också otroligt tacksam för alla kilon jag lyckats tappa med hjälp av viktväktarna. Hade inte klarat det annars. Och sen är jag tacksam för alla bekvämligheter som man lätt tar för givet i vardagen,  typ el, rinnande vatten, en dusch, en säng, en toalett som inte är ett hål i marken och  även för internet som gör det möjligt för mig att ha kontakt med nära och kära även när jag befinner mig långt bort. 
Idag har vi varit på resande fot i två veckor. Tiden har gått både snabbt och långsamt enligt mig och det har inte varit lätt i alla stunder. Hemlängtan, kånkande på väskor, fem olika bonden på två veckor och jag som hela tiden söker trygghet i allt jag gör. Att flytta runt på detta sätt ger mig inte den tryggheten jag egentligen behöver, och varje gång vi bryter upp från något där vi varit mer än en dag så blir jag påverkad och får lite hemlängtan. Men jag tror att detta är nyttigt för mig ändå :)

Nu sitter vi på hotellet vid flygplatsen i Bangkok och väntar på att åka till flygplatsen. Idag åker vi till Laos och jag är väljer spänd inför detta. Jag har försökt läsa på en del om Laos så det känns lite bättre iaf.

Imorgon tidigt tidigt måste vi upp för att vi ska på en tre dagars trekking tur! Vi börjar bli väldigt nervösa för denna nu då vi börjar inse att det är tre hela dagar av svett, värme och fysisk aktivitet. Jisses! Vi har ju iofs gått mycket här, men inte sååå mycket! Kommer bli som en fjällvandring i värmen. 

Det känns iaf okej att ha lämnat Koh Chang bakom sig nu. Det var en fin ö tyckte jag, men det hände inte så mycket där. Det var även många vita män som umgicks med unga thailändskor, och sällan på ett smickrande sätt eller hur man ska uttrycka det :/ 

Igår efter frukosten skyndade vi oss till ett apotek för att köpa på oss mediciner för dålig mate eftersom vi nu åker till Laos där utbudet på apotek, medicin och sjukvård är begränsat. Det drog ut på tiden och kostade mer än vi hade trott så mitt i allt fick vi även springa och hämta ut pengar. Vi blev lite sena till att ta taxi till färjan på grund av detta, men när vi äntligen var redo för att åka höll vi inte på att få någon taxi. Alla bilar åkte förbi oss utan att stanna och vi blev allt mer stressade eftersom vi hade en tid att passa med både färja och buss till Bangkok. Till slut stannade en bil för oss och vi hann med både färja och buss och kom till Bangkok igår runt 18 lokal tid.

I know the sun must set to rise

Allmänt Kommentera
Idag har vi varit på resande fot i två veckor. Tiden har gått både snabbt och långsamt enligt mig och det har inte varit lätt i alla stunder. Hemlängtan, kånkande på väskor, fem olika bonden på två veckor och jag som hela tiden söker trygghet i allt jag gör. Att flytta runt på detta sätt ger mig inte den tryggheten jag egentligen behöver, och varje gång vi bryter upp från något där vi varit mer än en dag så blir jag påverkad och får lite hemlängtan. Men jag tror att detta är nyttigt för mig ändå :)

Nu sitter vi på hotellet vid flygplatsen i Bangkok och väntar på att åka till flygplatsen. Idag åker vi till Laos och jag är väljer spänd inför detta. Jag har försökt läsa på en del om Laos så det känns lite bättre iaf.

Imorgon tidigt tidigt måste vi upp för att vi ska på en tre dagars trekking tur! Vi börjar bli väldigt nervösa för denna nu då vi börjar inse att det är tre hela dagar av svett, värme och fysisk aktivitet. Jisses! Vi har ju iofs gått mycket här, men inte sååå mycket! Kommer bli som en fjällvandring i värmen. 

Det känns iaf okej att ha lämnat Koh Chang bakom sig nu. Det var en fin ö tyckte jag, men det hände inte så mycket där. Det var även många vita män som umgicks med unga thailändskor, och sällan på ett smickrande sätt eller hur man ska uttrycka det :/ 

Igår efter frukosten skyndade vi oss till ett apotek för att köpa på oss mediciner för dålig mate eftersom vi nu åker till Laos där utbudet på apotek, medicin och sjukvård är begränsat. Det drog ut på tiden och kostade mer än vi hade trott så mitt i allt fick vi även springa och hämta ut pengar. Vi blev lite sena till att ta taxi till färjan på grund av detta, men när vi äntligen var redo för att åka höll vi inte på att få någon taxi. Alla bilar åkte förbi oss utan att stanna och vi blev allt mer stressade eftersom vi hade en tid att passa med både färja och buss till Bangkok. Till slut stannade en bil för oss och vi hann med både färja och buss och kom till Bangkok igår runt 18 lokal tid.