All night hearing voices telling me that I should get some sleep, because tomorrow might be good for something. Hold on, feeling like I'm headed for a breakdown. But I'm not crazy, I'm just a little unwell. I know right now you can't tell, but stay awhile and maybe then you'll see a different side of me

Kommentera
Idag gjorde jag något som jag inte trodde att jag skulle göra på många många år.
Jag hoppades att jag aldrig skulle behöva göra det,
men i ärlighetens namn skulle jag ha behövt göra det för längesen.
 
Jag gick till vårdcentralen på morgonen. En drop-in tid där jag fick prata med en distriktssköterska om mitt mående. Jag gick in och sa de läskiga orden "jag mår inte så bra psykiskt just nu..." och fick berätta om mina symtom; panikångest, ångest, svårt att sova m.m. Hon föreslog en sjukskrivning och imorgon har jag en bokad tid med en läkare för att diskutera sjukskrivning. Som det känns nu hoppas jag verkligen på att jag blir sjukskriven, för jag har inte energin för att gå till jobbet. Jag jobbar bara en vecka till innan min tjänstledighet, men jag orkar inte mer. 
 
När jag pratade med distrikssköterskan frågade hon mig hur länge jag mått på detta sätt.. och med tårar i ögonen svarade jag henne att jag mått såhär i mer eller mindre ett år. Det är helt sjukt hur länge jag låtit mig själv gå och må dåligt! Men jag har varit rädd för att gå till läkaren, rädd för att bli nekad en sjukskrivning och därmed inte få mina känslor av mitt eget mående bekräftade. 
 
Det var först i tisdags förra veckan, när jag träffade min vän Erika, som jag på riktigt började fundera på att söka hjälp, prata med en psykolog och en läkare. Sedan var det i söndags när jag och Johan kom hem från Stockholm och väl började prata med varandra om hur helgen hade varit, om hur vår relation är nu och hur framtiden kan te sig, som jag bara bröt ihop och fattade. Helt galet. Jag förstod helt plötsligt vad Johan har föröskt säga mig i ungefär ett års tid, och vad jag själv på något plan har vetat men aldrig accepterat och vågat söka hjälp för. Tårarna bara rann och rann, och när vi väl hade gått och lagt oss kom panikångesten. Jag har inte varit på jobbet sedan i måndags, då jag dessutom bröt ihop inne på mitt kontor av minsta motgånen.
 
Jag har vid många tillfällen känt att jag inte känner igen mig själv och mina reaktioner, och stress är ju känt till att få en person att reagera.. ja.. inte som man är van att reagera kanske. Det är läskigt när man inte känner igen sig själv.
 
Det är även läskigt att berätta om detta, men samtidigt så skönt. Det här är jag, och jag mår inte bra just nu. Det är okej att inte må bra hela tiden, men jag hoppas att jag genom tiden med läkaren imorgon och tiden med psykologen nästa vecka kan få verktygen till att komma på benen igen och hitta tillbaka till mig själv.