Don't wanna break your heart, I wanna give your heart a break. I know you're scared it's wrong, like you might make a mistake. There's just one life to live and there's no time to waste

Kommentera
Tidigare har jag skrivit att jag har blivit barn-tokig. Känslan kan vara mer eller mindre stark olika dagar, men känslan av att jag vill ha barn finns faktiskt där dagligen nu. Den är alltid närvarande, och när jag ser ett litet barn så pirrar det i magen och jag längtar. När jag hör hur mina kollegor pratar om sina barn, många av dem i tonåren, så storler jag och tänker på den dagen jag själv sitter där med barn och får hjälpa till med läxor, höra på roliga saker som mitt lilla barn säger och hittar på m.m. Jag längtar verkligen efter en egen familj, behöver komma framåt i livet.
 
Det är riktigt läskigt och samtidigt så spännande. Jag vill bara säga till Johan att jag vill skaffa barn nuuuuu på en gång. Men det måste vänta ett tag till. Eller måste och måste.. fast ändå känns det som att det är ett måste. Jag kan inte komma fram till om jag är redo, eller om vi är redo. Men när är man egentligen redo? Och vad väntar man på egentligen? Livet går som många vet inte i repris.
 
Jag är en väldigt velig person som jag otroligt svårt för att fatta stora beslut som påverkar mig och stora delar av mitt liv. Därmed kan du tänka dig hur otroligt svårt det är för mig att faktiskt på riktigt säga att jag vill ha barn nu, och verkligen mena det. Jag känner väl att det måste finnas en grundstabilitet i livet innan man skaffar barn, med boende, jobb osv. Det enda som är stabilt just nu är att jag har en fast anställning. Vi hyr fortfarande i andra hand och har inte pengar till att köpa en egen bostad. Johan har heller inte någon fast anställning. Därför får det väl vänta ett tag till då, men det känns så himla tråkigt också. Och samtidigt skönt då jag ju har så svårt att bestämma mig. Samtidigt känns det som att jag vandrar runt lite i limbo nu och väntar på att livet ska ta fart. Jag bara är... jobbar, sover, tränar. Jag kanske inte lever så mycket utan drömmer mig istället bort till framtiden.
 
Ja vad blev det här för inlägg egentligen? Kanske visar det på kaoset som pågår i min hjärna. Det är minsann inte lätt med alla spår som hjärnan bearbetar samtidigt. Det är inte konstigt att man blir stressad ibland...