Min förlossningsberättelse
En CTG-kurva startades upp och bebis visade sig som tur är må bra. Jag fick frågan om jag ville bli igångsatt eller vänta ett tag till och komma på återbesök varannan dag. Jag ville bli igångsatt, jag var väldigt less på att vara gravid eftersom det blev
tungt både fysiskt och känslomässigt på slutet. Jag fick göra en vaginal undersökning för att kolla status på livmodertappen och det visade sig att den var väldigt omogen. Jag fick ändå klartecken till att påbörja en Igångsättning med prostaglandintabletter
för att livmodertappen skulle börja mogna. Jag fick äta en tablett varannan timme i 16 timmar . Eftersom vi bor ca 30 minuter utanför Uppsala ville de inte att vi skulle åka hem om vi skulle behöva åka in till förlossningen snabbt.
Vi fick därför bo på patienthotellet i stan.
På tisdagen kl 8 hade jag tid för ny kontroll. Det visade sig att ingenting hade hänt under natten, vilket stämde överens med min magkänsla. Jag blev väldigt modfälld och fick gå tillbaka till patienthotellet för ytterligare en natt och för att
ta en ny kur med tabletter. Jag var verkligen inte hoppfull och började fundera på hur man skulle gå vidare om det blev ännu ett misslyckande med tabletterna.
Jag hade ytterligare ett återbesök kl 8 på onsdagen. Jag gick in med inställningen att inget hade hänt nu heller, men vad fel jag hade! Livmodertappen var i princip utplånad och jag var öppen två centimeter. Jag fick en ballongkateter och blev inskriven
på förlossningen halv tolv på onsdagen. Nu skulle vi bli föräldrar!
Jag hade kvar ballongkatetern till kl 14 då den ramlade ut. Jag var då öppen 3-4 centimeter och kl 14.30 tog vi hinnorna så vattnet gick. Jag fick värkstinulerande dropp och värkarna började sakta tillta. Jag använde tens under latensfasen. Till
en början var det såpass hanterbart att jag kunde prata med Johan, äta lite mat och njuta av musiken på min förlossningsspellista.
Ju längre tiden gick desto mer kändes värkarna. Vid nästa undersökning var jag öppen 6-7 centimeter och där stannade allting av. Värkarna blev mer smärtsamma och långa och jag använde lustgas i kombination med tens så mycket jag bara kunde. Det
var ett helsike att gå på toaletten med droppställning och tens eftersom det var så mycket sladdar. Plus att värkarna tilltog när jag rörde mig. Tack och lov för Johans fantastiska stöd.
Vid 23 hade jag fått nog och tänkte att nä, det får nog räcka med ett barn ändå, det här är riktigt jobbigt. Jag bad om epiduralbedövning vilket verkligen hjälpte mig! Efter att den kickat igång fick både jag och Johan två timmars återhämtning där
han kunde sova och jag kunde dvala. Fantastiskt! Då kände jag energi igen och kände att jag absolut skulle klara detta.
Vid nästa undersökning runt 03 hade det knappt hänt något. Jag fick byta ställningar väldigt ofta för att få värkarbetet att gå framåt. Jag försökte dock hålla en positiv inställning även när smärtan kom, vilket jag faktiskt lyckades rätt bra
med utifrån mina tidigare farhågor och rädslor kring smärtan. Jag har ju läst en del kring förlossning och bearbetar en del just för att jag varit rädd väldigt länge, och det tycks ha gett resultat.
Johan fick peppa mig med ord som "ner" "tung" "den värken kommer aldrig tillbaka" "snart får vi träffa vårt barn". Han var till otroligt stor hjälp och en enorm trygghet. Personalen på förlossningen var
även helt fantastiska!
När det närmare sig morgon var jag rejält trött. Vid personalens skiftbyte var jag så trött och tålamodet tog slut. Jag tittade på Johan och sa att jag inte orkade mer, att det inte var smärtan som var jobbig men däremot den enorma tröttheten. Tårarna
rann av frustration över att förloppet gick så sakta framåt. Slutligen Var jag öppen 10 centimeter men bebisen låg fortfarande högt upp och tycktes ligga snedvriden vilket försvårade färden genom förlossningskanalen. Vi provade olika ställningar
för att få bebisen att ändra läge och tränga ner, men det gick så långsamt och min ork tog slut.
Vid 8 på morgonen började jag få spontana krystimpulser. Jag försökte motstå dem så gott jag kunde eftersom det inte var dags ännu. Jag försökte hålla mig vid gott mod och skämtade med personalen bäst jag kunde.
Eftersom förloppet gick långsamt hela vägen och jag var trött började personalen diskutera om jag skulle få hjälp med sugklocka. Jag jublade över detta då jag tänkte att det kanske fanns ett slut i närheten. Det tog dock ett bra tag innan sugklocka
blev en verklighet och innan dess skulle jag få prova krysta själv. Shit va tungt att krysta! Jag hade inte tänkt så mycket på den fasen, men rent orkesmässigt var den tuff. Jag fick spontana och långa krystkönslor och det var stundvis svårt att
hänga med i kroppens rytm.
Till slut kom personalen och undersökte mig och sa ja till att sätta en sugklocka. De sa även att det kunde bli snitt, men inte i första hand. Jag frågade om jag inte kunde få ett snitt ändå för att bli klar någon gång, men icket. Bättre för kroppen
och bebisen att föda naturligt.
Sugklockan kom på plats och krystvärkarna kom. Personalen hjälpte till med klockan under två krystningar och Johan stod vid min sida och laddade upp mig med mentala bilder av bebisen på mitt bröst, första turen i vagn med mera.
torsdag 26 mars Kl 11.39 anlände tillslut vår lilla tjej! En helt otrolig känsla när hon landade på mitt bröst efter en 22 timmar lång förlossning ❤️
