Like a ghost

Igår avslutade jag arbetsdagen med en positiv känsla av att ha haft ett flow. Älskar att gå hem och känna att jag åstadkommit något under dagen. Jag pratade med mamma på vägen hem från jobbet och bestämde mig för att gå förbi Ica och handla lite. När jag hade betalat och var påväg ut drogs min blick till höger. Det tog en sekund innan jag fattade vem det var och jag fick kolla en gång till. Det var Roberth. Jävlar. Jag gick ut från Ica med en växande klump i magen, ögon som började tåras och en andning som allt mer började likna djupandning för att undvika panik och hyperventilering. Väl innanför min dörr brast det. Tårarna forsade och känslan av panik, ilska, besvikelse och ensamhet var total. Jag fick motstå en massa impulser för att inte skriva till honom.

Efter en bra stund hade jag lyckats lugna ner mig. Jag hade motstått impulsen att höra av mig och jag var istället mest arg för att han har sån påverkan på mig. Han ignorerar mig, och jag reagerar såhär bara av att se honom. Jag blir irriterad över vilken makt vissa människor har över mig. Men jag är stolt över att jag tog mig igenom den stormen. Nu blickar jag framåt. 



Till top