:(
Jag har inte sovit många timmar i natt. Jag har så många tankar som bara snurrar runt i huvudet. Kärlek, sommaren, hösten, framtiden. Vad ska jag göra med den? Det känns som att jag egentligen har friheten att göra precis vad jag vill med mitt liv, här och nu. Men samtidigt är jag ekonomiskt beroende vilket begränsar mina möjligheter något så enormt. Om 3 veckor flyttar jag hem till Piteå igen, något som jag inte gärna pratar om just nu. Jag går omkring lite som i ett förnekelsestadie.
Jag kan inte fatta det… efter 2 år av äventyr så kom jag alltså inte längre än tillbaka till Piteå? Vilket jäkla bakslag! Jag är inte alls nöjd och jag känner definitivt inte att jag är klar med mina äventyr. Men vad ska man göra om pengar håller en tillbaka från det man vill göra?
Vad vill jag göra? Jag vet nog inte riktigt. Jag vet bara att tanken på att åka tillbaka till Piteå och leva där är så fruktansvärt avskräckande. Egentligen har jag ingenting emot Piteå. Piteå är en vacker stad, speciellt på sommaren, och jag har min familj och några vänner där. Mina rötter finns där. Men det finns inget äventyr, bara ångest. Jag flyttade därifrån för 2 år sen eftersom det inte fanns rum för utveckling, och nu tvingas jag tillbaka dit.
På ett sätt längtar jag. Klart jag vill träffa min familj och mina vänner, jag saknar ju dem. Annat finns ju absolut inte. Men jag känner mig så hämmad, instängd. Jag har faktiskt svårt att andas ibland. Jag är livrädd för att jag kommer fastna där om jag väl flyttar dit igen. Jag vill absolut inte fastna där. Det känns som att hela jag skulle stagnera och att mitt liv plötsligt skulle kännas värdelöst. Det känns nästan redan värdelöst, och jag har inte ens åkt än.
Det känns som att jag inte har kontroll över mitt eget liv just nu. Allting bara rusar förbi mig och jag har inte en chans att stoppa eller hoppa av karusellen, för det är mitt liv… och det går nu och inte sen. Det känns som att detta är ett tillfälle då jag skulle kunna göra vad som helst mot mig själv utan att reagera på ett för mig normalt sätt. Jag går lite som paralyserad och bara tänker och tänker.
Idag fick jag veta att mina kära vän Therese lämnar Piteå i juni för nya äventyr i Uppsala. Det var liksom droppen. Mina vänner börjar flytta därifrån, och jag kommer tillbaka. Nej tack. Jag är självisk och tänker att hon inte får lämna mig när jag väl kommer upp dit, men samtidigt önskar jag henne all lycka i världen och är glad för att hon provar sina egna vingar. Det behöver man verkligen. Jag har insett att mina vingar håller för mer än jag någonsin kunde tro, men nu suktar dem efter mer. Mer äventyr, mer erfarenheter av livet. Inte Piteå. Jag är nog avundsjuk. Jag önskar redan att jag kunde ta mitt pick och pack och bara dra dit jag vill. Men vart vill jag? Jönköping? Umeå? Östersund? Irland? Israel/Palestina? Någon annanstans?
Jag har ingen aning om vart jag kommer befinna mig till hösten, men jag hoppas innerligt att det inte är i Piteå, för min egen skull. Jag skulle inte klara av det. Ensamheten som sköljer över mig när jag är där uppe är för mycket. Det känns inte som att jag har någonting alls som håller mig kvar där. Därför känns det extra jobbigt att jag måste åka. Biljetten är bokad, there’s no turning back... for now.
Jag kommer ändå söka jobb på annat håll, för att försäkra för mig själv att jag försöker kämpa för min egen vilja. Om det inte hade varit för ekonomin så hade jag nog aldrig ens funderat på att lämna Jönköping. Jag har så mycket mer här. Jag har byggt upp ett eget liv här. Det livet är kanske inte ultimat, det medger jag. Men det är så mycket mer än det liv som jag tror att jag kommer ha i Piteå. Jag önskar innerligt att jag har fel och att sommaren 2010, i Piteå, kommer bli toppen. Annars vet jag på riktigt inte vad jag ska ta mig till…