Jag har varit sjuk de senaste dagarna. Johan blev sjuk förra helgen och har under veckan smittat mig. Det har därför inte hänt så himla mycket sedan sist, men jag känner ändå ett behov av att skriva. 
 
Johan jobbar natt i helgen så det känns lite ensamt här hemma. Han jobbar på nätterna och sover såklart stora delar av dagarna. Det är tur att jag har katterna. Samtidigt känns det lite tungt med katterna just nu. Jag älskar mina katter så otroligt mycket, de är som mina barn. Men det tär på mig att Siri kanske aldrig blir riktigt bra med sitt sår utan troligen kommer får dras med sviter till och från resten av hennes liv. Det känns inte heller som att Torsten får det liv han förtjänar så länge Siri har det på det sättet. När Siri har haft sitt sår de två gånger de hänt nu på kort tid hat båda katterna fått ha krage under lång tid, och båda två blir så sorgsna. Siri blir i och för sig nöjd när hon får ligga nära medan Torsten inte får göra sig av med all energi han samlar på sig när han har kragen. Nu den senaste tiden har ju även jag och Johan varit sjuka och även då har Torsten blivit lidande då ingen av oss riktigt orkat leka med honom så som han velat. Jag känner mig verkligen inte som den bästa matten. Till råga på allt behöver jag hitta kattvakt både inför resan till Piteå och till Irland, vilket inte direkt hjälper mig att känna mig som en bra matte. 
 
Jag har på riktigt funderat på om katterna verkligen har det bästa livet de kan ha hos mig. Svaret är säkerligen nej, eftersom dom är innekatter nu och säkert skulle må bättre av att vara utekatter. Men jag menar ändå utifrån livet som innekatter. Ger jag dom tillräckligt med tid och kärlek? Är det värt min ångest som kommer varje gång jag behöver skaffa kattvakt? Skulle jag ha det bättre om jag kunde resa vart jag ville obehindrat, eller är all den kärlek som de ger mig värt allt besvär som jag får genomgå för att få ha dem i mitt liv?
 
 

Kluven

Allmänt Kommentera
Jag har varit sjuk de senaste dagarna. Johan blev sjuk förra helgen och har under veckan smittat mig. Det har därför inte hänt så himla mycket sedan sist, men jag känner ändå ett behov av att skriva. 
 
Johan jobbar natt i helgen så det känns lite ensamt här hemma. Han jobbar på nätterna och sover såklart stora delar av dagarna. Det är tur att jag har katterna. Samtidigt känns det lite tungt med katterna just nu. Jag älskar mina katter så otroligt mycket, de är som mina barn. Men det tär på mig att Siri kanske aldrig blir riktigt bra med sitt sår utan troligen kommer får dras med sviter till och från resten av hennes liv. Det känns inte heller som att Torsten får det liv han förtjänar så länge Siri har det på det sättet. När Siri har haft sitt sår de två gånger de hänt nu på kort tid hat båda katterna fått ha krage under lång tid, och båda två blir så sorgsna. Siri blir i och för sig nöjd när hon får ligga nära medan Torsten inte får göra sig av med all energi han samlar på sig när han har kragen. Nu den senaste tiden har ju även jag och Johan varit sjuka och även då har Torsten blivit lidande då ingen av oss riktigt orkat leka med honom så som han velat. Jag känner mig verkligen inte som den bästa matten. Till råga på allt behöver jag hitta kattvakt både inför resan till Piteå och till Irland, vilket inte direkt hjälper mig att känna mig som en bra matte. 
 
Jag har på riktigt funderat på om katterna verkligen har det bästa livet de kan ha hos mig. Svaret är säkerligen nej, eftersom dom är innekatter nu och säkert skulle må bättre av att vara utekatter. Men jag menar ändå utifrån livet som innekatter. Ger jag dom tillräckligt med tid och kärlek? Är det värt min ångest som kommer varje gång jag behöver skaffa kattvakt? Skulle jag ha det bättre om jag kunde resa vart jag ville obehindrat, eller är all den kärlek som de ger mig värt allt besvär som jag får genomgå för att få ha dem i mitt liv?