Så var orkestern igång

Jag riktigt känner hur hissen är påväg ner nu, alltså mitt medvetande och välmående, hur orkestern går igång. Jag vet att det är helt normalt och att det händer alla, men shit så jobbigt det känns. Jag bara känner  hur jag sjunker längre ner i det med varje steg hem.

Triggers började väl redan på handledningen på jobbet idag. Vi pratade om en person och hur denna person underminerar andra och hur hopplöst det känns. Det kändes som att det enda vi kom fram till var att vi inte kan göra något åt det, annat än att vänta ut personen. 

Utöver det alla triggers då jag ser Roberth på sociala medier. Vilket typ är hela tiden. Och då när hissen går ner lite så saknar jag honom.
Och så på det blir våren plötsligt en trigger. Jag blir rädd för våren, för att jag brukar vara glad då och ofta kär, och hur blir det om jag inte kommer vara glad den här våren?!?
Och så tänker jag att jag förra året var tillsammans med Roberth och att det var sol, och så blir solen en trigger. Och plötsligt blir Gränby en trigger eftersom hela jävla bostadsområdet där jag bor påminner om mig och Roberth. Och varenda röd bil påminner om Roberth.. Och så känns livet plötsligt så begränsat. 
Till top