Annas liv, stort som smått

Det hela började egentligen för kanske tre veckor sedan med en klump i magen och en obehaglig känsla som växte sig starkare. Jag försökte skaka av mig den, men varje morgon fanns den där. Endast sättet att glömma bort den var att sysselsätta sig, typ hela tiden. 

Varje gång vi reste till ett nytt ställe växte sig klumpen lite större och oron också. Jag har även blivit allt mer matt och avtrubbad under resans gång och uppskattar inte längre det jag är med om. Missförstå mig inte nu, jag har haft en fantastisk resa med många nya erfarenheter och minnen och jag är så glad att jag åkte. Men jag tror att jag överskattade min förmåga lite när jag tänkte att jag skulle orka leva på detta sätt i 2,5 månad. Jag är helt slut! Och jag är otroligt imponerad av människor som orkar vara på resande fot i flera månader eller år i sträck. Bra jobbat! Men det är inte för mig.

Den 29 mars åker jag alltså hem till Sverige och landar den 30 mars. Jag har verkligen haft ångest över detta beslut då jag inte var säker på hur jag skulle göra eller hur det skulle lösa sig, men inte nu längre. Jag har lyssnat på mig själv och har inget att ångra. Lovisa får dessutom nytt resesällskap eftersom hennes pojkvän kommer ner. Det är en Win-win för alla :)

Jag har hunnit delge det hela till några stycken än så länge, och vilka vänner jag har alltså 💖 känns bra att vara saknad :) och det känns bra att jag möts av så mycket förståelse för mitt beslut. Men ärligt talat vet jag inte om det hade spelat så stor roll vad andra skulle säga,  för det är och har hela tiden varit mitt beslut och jag är stolt över mig själv för att jag vågat lyssna på mig själv och ta mig själv på allvar. 

Hur som helst. Imorgon Filippinerna. Avslutar alltså med ungefär två veckor av sol och bad. Inte fy skam :)