Nothing ever hurt like you

Kommentera
Det är komplicerat när livet förändras.  När ett förhållande tar slut. Ena stunden ser man klart, andra stunden vet man varken ut eller in. Man är ju inte tillsammans med någon utan att man vill att det ska fungera long term,  så det är ju inte konstigt att det är jobbigt när det förändras. Men jag hatar det. Fan vad jag hatar det. Känslan av att känna sig så ensam, och känslan av att bara vilja gråta och då bli tröstad av den person man egentligen älskar, men som man inte längre ska vara tillsammans med. Det gör så ont i hjärtat och det tar sådan energi.

Tankarna pendlar därefter mellan att bara gå vidare och försöka träffa någon ny trots att såret inte läkt på långa vägar. Men direkt efter första tanken känner jag hur otroligt trött jag är, och att jag nog egentligen bara ska vara själv ett tag om saker och ting nu ändå ska förändras. Behöver nog lite tid att landa i mig själv.. ta nya tag..
Men samtidigt så vill jag bara krypa tillbaka till den där trygga och så bekanta famnen. Den som kan få mig så trygg och samtidigt så... orkeslös. 

Jag skulle gärna krypa ner i ert hål ett tag, gömma mig i ett hörn och bara vara, bearbeta. Pausa livet. Men vi vet nog alla att livet inte tar pauser,  någonsin..