Nothing ever hurt like you
Tankarna pendlar därefter mellan att bara gå vidare och försöka träffa någon ny trots att såret inte läkt på långa vägar. Men direkt efter första tanken känner jag hur otroligt trött jag är, och att jag nog egentligen bara ska vara själv ett tag om saker och ting nu ändå ska förändras. Behöver nog lite tid att landa i mig själv.. ta nya tag..
Men samtidigt så vill jag bara krypa tillbaka till den där trygga och så bekanta famnen. Den som kan få mig så trygg och samtidigt så... orkeslös.
Jag skulle gärna krypa ner i ert hål ett tag, gömma mig i ett hörn och bara vara, bearbeta. Pausa livet. Men vi vet nog alla att livet inte tar pauser, någonsin..