I know I'm kind of strange to you sometimes. Don't always say what's on my mind

Kommentera
Jag känner att jag har så mycket saker jag vill skriva, men jag vet inte riktigt hur jag ska få ner dem i skrift, eller vad jag vill ha sagt med det. Orden måste liksom bara ut på något sätt. Kanske inte något för allmänheten att läsa, vem vet?
 
Den senaste tiden har jag upplevt negativ stress i min vardag. Det beror väldigt mycket på jobbet. Jag har haft ont i magen av och till sedan februari. Stressen blir allt mer påtaglig och ibland känns det som att hjärtat knyter sig, som att luftstrupen krymper ihop och det blir svårt att andas. Det börjar pirra okontrollerat i kroppen och jag känner mig ofta yr. Det är otroligt obehagligt, och det värsta är väl kanske att jag inte vet vad jag ska göra åt det eller om det kommer att bli bättre framöver. 
 
Ibland tycker jag om mitt jobb. När jag får sitta inne på min kammare och skriva och skriva. Då trivs jag rätt bra. Jag får en massa positiv feedback från min chef vilket är kul. Det känns bra att vara uppskattad, förstås.
 
När jag får skratta med mina kollegor som jag tycker om, då trivs jag också bra. Men det är så mycket annat runt om som just nu tar ifrån mig den glädjen som jag vet att jag ibland känt. Dock allt mer sällan. Jag har mina personer på jobbet som gör allt bättre. Dom där personerna som känner som jag gör, som man kan prata med om allt och som förstår vad jag menar och tvärtom. Men jag vill inte riktigt känna såhär. Inte känna den här känslan i magen, inte ha svårt att sova på natten. Inte vika mig dubbel i kramp flera gånger i veckan. Inte känna illamående och ha svårt att svälja maten.
 
Imorgon ska jag till Previa för att få hjälp med stresshantering. Tänk att det har gått så långt. Jag har väl aldrig haft några klockrena metoder för att hantera stress iofs, men jag har ändå klarat mig tidigare. Nu känns det ibland som att min kropp ger upp och bara viker sig för allt som är jobbigt. Jag känner mig energilös och som att jag inte orkar slåss med allting som jag behöver slåss med, både på jobbet och i mitt privatliv. Jag känner att man hela tiden får stå i försvarsställning med garden uppe. Det i sig är utmattande, att alltid vara beredd på att det kommer komma ett slag till. Man vet aldrig vart det kommer att ta, men det gör faktiskt ont oavsett var det tar. Särskilt när garden sakta sakta sänks för att man inte orkar.