Now and then I pace my place, I can't retrace how I got here. I cheat the light to check my face, It's slightly harder than last year... And all at once it gets hard to take. It gets hard to fake what I won't be
Jag har funderat över mitt bemötande. Hur är jag egentligen i möten med människor? Är jag förstående och föetroendeingivande? Är jag luddig? Hur vet man? Ibland går man från ett möte med en känsla som gnager och analysen sätter igång.
Jag måste lära mig mer om funktionsnedsättningar och konsekvenser samt mer om samtalsmetodik. Känns som att jag saknar det från utbildningen och det känns som en stor komponent. Jag vill kunna bemöta människor på ett bra och respektfull sätt och samtidigt vara tydlig. Det är förvisso inte så lätt om man inte för information om saker i förändring. Nu ska kommunen ta bort en insats som varit bra för många unga vuxna med funktionsnedsättningar det och istället erbjuda andra lösningar som inte ger möjlighet till social gemenskap för de ofta socialt isolerade ungdomarna. Jag tycker det är hemskt. Jag kan inte bemöta det på ett bra sätt heller och känner mig som en idiot när jag inte kan svara på de frågor som självklart kommer när människor befinner sig i ovisshet.
Jag ska försöka att inte vara så kritisk mot mig själv. Det blir ofta destruktivt. Johan försöker stötta och pepoa, men jag har en tendens att inte ta till mig av det positiva. Men jag får försöka och jag får skatta mig lycklig att jag har en sambo som tror på mig och är stolt över mig även de gånger jag inte tycker att jag förtjänar det.