Så skimrande var aldrig havet, och stranden aldrig så befriande. Fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra. Och blommorna aldrig så ljuvligt doftande, som när du gick vid min sida mot solnedgången, aftonen den underbara, då dina lockar dolde mig för världen medan du dränkte alla mina sorger, älskling, i din första kyss
Hade skrivit ett superlångt inlägg om helgen i Piteå och farfars begravning då webbläsaren helt plötsligt inte ville vara med längre. Får ge det lite av ett nytt försök då...
Farfars begravning i fredags 11/7 var väldigt jobbig för mig. Jag visste att jag skulle få något av en chock när jag kom hem och faktiskt på riktigt skulle inse att han är borta. Men jag hade nog aldrig väntat mig en så stark reaktion.
Hela fredagförmiddagen gick jag runt med en klump i magen och tårfyllda ögon. Tårarna brände bakom ögonlocken hela helgen egentligen.
När vi stod utanför kyrkan innan begravningen fick jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Jag ville inte gråta inför min familj och de av farfars vänner som finns kvar i livet och dök upp på begravningen. När vi gick in i kyrkan, tog plats i bänkarna och tonerna från farfars favorit Evert Taube fyllde kyrkan... då brast det. Tårarna gick inte att hålla tillbaka och jag fick kämpa för att inte börja hulka allt för mycket. Satt brevid mina fantastiska syskonbarn och ville inte alls gråta inför dem. Jag har allmänt svårt att gråta inför folk... men extra jobbigt inför dem.
När vi skulle gå fram till kistan och ta farväl blev det om möjligt ännu jobbigare. Pappa började med att tacka farfar för de sista fina åren tillsammans. Jag fick en chock, som en kniv rakt i magen. Jag drog in ett andetag så hastigt att det ekade i hela kyrkan, och tårarna började rinna hejdlöst samtidigt som jag hulkandes kippade efter andan. Min familj fick även de en smärre chock av min reaktion vilket gjorde att även mamma fällde någon tår.
Trots att det brast så totalt för mig ville jag ta ett farväl av farfar i ord. Efter några försök att samla mig viskade jag fram "jag älskar och saknar dig farfar. Vila i frid" och la ner rosen.
Väl tillbaka i bänken tröstade min brorson Isac mig. Kändes fint.
Tillsammans med min familj har vi bestämt att jag ska få ärva farfars egensnickrade sekretär. Han arbetade som snickare hela sitt yrkesverksamma liv, så det känns som ett fint och riktigt minne av honom ♥
Resten av helgen har varit väldigt känslosam. En riktig berg- och dalbana med tårar och skratt. Glädje, frustration och ilska.
Nu är jag tillbaka i Uppsala igen. Känner mig lite trasig fortfarande..