Have I told you I ache for you?
Helgen har varit lång och fantastisk. Det har varit underbart höstväder i Östersund och jag har försökt spendera så mycket tid som möjligt ute i naturen och solen.
Johan har varit i Stockholm och Sundsvall i helgen, så jag har spenderat helgen tillsammans med Maria, Sofia och Liv. Jag har även varit kattvakt till Sofia och Johannes två katter, Ninja och Kattla. Mys!
Jag har dessutom sökt magisterkurser här i Östersund samt sökt 4 jobb (2 i Norberg, 1 i Vara och ett i Ängelholm. Alla på boenden för ensamkommande flyktingbarn).
Här kommer lite härliga bilder från helgens bravader
Promenad utanför Lugnvik i torsdags tillsammans med Maria, Liv och Love
Frösön och Stocketitt med fjällutsikt
Sedan åkte vi vidare till Frösötornet
När jag kom hem myste tjejerna på hemma i min lägenhet
Igår drog jag, Sofia, Maria, Liv, Love och Boss till Andersön för lite plugg och mys. Det blev nog mer skratt och gofika än plugg. Men jag läste åtminstone ett kapitel i en av alla böcker ;)
Igår var det äääntligen dags för veckan ridlektion också. Förra veckan gick det så himla bra, så jag hade verkligen sett fram emot gårdagens ridlektion. Till min fasa var det hoppning som stod på schemat och detta visste jag inte i förväg. Jag blev genast jättenervös och tänkte att "nej.. jag vill inte hoppa... jag värmer upp och sen står jag över själva hoppningen". Anledningen till denna rädsla är att jag inte har något som helst självförtroende när det kommer till hoppning. Av alla gånger jag ramlat av har nog de flesta gångerna varit i samband med hoppning. Jag kan tänka på 3-4 gånger på rak arm.
Hur som helst. Benito kändes trygg och han var framåt. Vi började med vanliga travbommar på marken och höjde sen till cavaletti. Det gick fint och de var ju absolut inte högt. Vi hoppade sedan ett litet kryss och det kändes väldigt roligt och spännande. Vi höjde till ett lite högre kryss (fortfarande inte högt) och jag hoppade även det. Det kändes så bra att på något sätt få börja om med hoppningen, från början liksom. Nu kändes det till och med roligt och jag kan faktiskt se fram emot nästa hopplektion med en pirrande och nervös känsla. Jag tackar Anna, ridläraren, för att hon tillät oss att ta hoppningen på vår egen nivå och verkligen känna efter vad vi ville och inte. Jag är dessutom glad över att jag övertalade mig själv till att prova hoppa igen. Jag ångrar mig inte! :)