Annas liv, stort som smått

 

När jag vaknade på morgonen vaknade jag upp brevid mannen som betyder otroligt mycket för mig och bara det satte standarden för en bra morgon. Morgonen fortsatte sedan med kårfrukost på Oscars tillsammans med fina vänner och min fina. Det har många fördelar att vara kåraktiv - fina vänner, många bekantskaper, en massa roligheter som händer samt trevligheter som kårfrukost! Inte att förglömma helgens middag + relax heller :)

 

Hur som helst! Det var dags för föreläsning kl 9.15 och det var väl mitt i den som något inträffade och bara vände. Plötsligt kom jag på mig själv med att drömma mig iväg till tankar på mig själv som färdig socionom och hur fruktansvärt obehagligt de kändes. Jag hamnade även i någon panikartad tanke om att jag aldrig någonsin skulle få ta min socionomexamen, för jag skulle aldrig någonsin bli klar med min utbildning. Jag skulle aldrig klara de kurser som jag släpar med. När klockan äntligen slog 12 och jag hade magknip och ett dååååligt humör så skyndade jag hem. Jag gick åt andra hållet motför alla andra bara för att slippa vara social med människor, så sur var jag. Jag kom hem till mitt kaoshem och lagade lite mat och såg på serier.

 

Jag hade tänkt gå över till Johan för att låna hans dator så jag kunde göra klart min komplettering på förra kursen, i och med att jag inte kommer åt mittuniversitetes hemsida från min dator. Johan meddelade dock att han var hemma och gjorde lunch och att han ville ha datorn tills han gick tillbaka till kontoret, men att jag ändå var välkommen över på en gång. Jag satte mig ner i min soffa.. stirrade rakt fram och lät tankarna flöda. Jag kände hur jag bara sjönk. Efter en stund kom jag tillbaka till verkligheten och bestämde mig för att gå till Johan.

 

Sur som ett åskmoln och allmänt less på världen, mig själv och alla krav gick jag till Johan. Världen kändes så jäkla hopplös, fram tills Johan öppnade dörren med ett stort leende. Glädjen började så smått sprida sig inom mig. Jag la mig ner i sängen och fällde en tår samtidigt som jag tittade på solen som strålade på träden utanför. Vilken underbart vacker dag, och vilken dålig dag för att vara på dåligt humör. Min fina älskling kom och kramade mig och berättade hur duktig han tycker att jag är. Glädjen spred sig ytterligare och till slut kunde jag bara inte motstå det. Jag var glad och lycklig, för jag hade världens finaste på min sida.

 

Han lämnade mig efter en stund för att gå och jobba igen, och jag dök ner i min kompletteringsuppgift, som nu är klar och inskickad igen så nu hoppas jag att den blir godkänd :)  Jag har dessutom fått veta att jag får tillgodoräkna mig en kurs som jag släpat med länge, så nu börjar ju alltid lösa sig! Nu är det snart bara examensbeviset och ett jobb som saknas ;)

 

Om två timmar ska jag på combat med Sofia och ikväll får jag träffa min fina igen. 

Livet kan ta snabba vändningar åt olika håll ibland, men med stabila människor omkring sig brukar det mesta lösa sig. 

 

Älskar min fina Johan ♥