Annas liv, stort som smått

Idag åkte mamma och pappa tillbaka till Piteå. Det gör så ont varje gång alltså. Det går inte riktigt att beskriva. Det närmaste jag kan komma en beskrivning är nog att det värker i hjärtat och att jag blir orkeslös. Det känns tomt och jag måste sysselsätta mig med något. Trots att jag sysselsätter mig så finns den där värken kvar...

 

Jag har återigen insett hur skört livet är. För två dagar sedan förlorade en av mina äldsta vänner sin pappa. Även om det inte var helt oväntat så kom beskeded ändå som en chock för mig, och ännu mer för min vän.

 

Jag känner att det är så viktigt att ta vara på tiden tillsammans med sina nära och kära, för dagarna går och vi blir inte yngre. Jag känner att det är viktigt att jag förverkligar mina drömmar, men jag vet inte riktigt vad mina drömmar är ännu eller vad jag riktigt vill göra med mitt liv. Det jag vet just nu är att min familj betyder allt mer för mig och att det gör fruktansvärt ont att vara ifrån dem från tid till tid, och särskilt när jag nyligt träffat dem och känt på hur livet är när jag har dem nära. De gör ont att veta att jag inte kommer träffa dem på ett bra tag nu och det gör ont att veta att alla i min familj kan träffas när de vill, utom jag. De kan ha familjemiddagar som jag får höra om i efterhand, De kan dricka kaffe hos varandra, bara för att de har lite tid över. De kan träffa syskonbarnen och barnbarnen nästan när de vill och forma sitt liv kring dem och med dem. Jag å andra sidan träffar dem några gånger per år och chockas över hur mycket de vuxit sen sist. Även det värker i hjärtat... att inte riktigt kunna vara delaktig i något som känns så viktigt för mig.

 

Mamma är en av mina bästa vänner och vi kan ha så himla roligt tillsammans samtidigt som vi kan gnabbas så som bara mor och dotter kan. Pappa och jag delar fler intressen än jag och mamma, och jag känner verkligen hur mycket pappa älskar mig. Det är en påtaglig kärlek som säger mig att han skulle göra vad som helst för mig och att han bara vill mitt bästa. Jag och Stefan har alltid stått varandra väldigt nära. Han var ofta barnvakt till mig när jag var liten och vi har alltid funnits där för varandra, på gott och ont. När jag var liten fick jag alltid hänga med Stefan och hans kompisar. Jag vet inte hur roligt hans kompisar tyckte att det var, men jag var och är fortfarande alltid välkommen. Jag och Jörgen har rätt nyligen börjat se på varandra som syskon. Jag har alltid varit lillsyrran som inte riktigt går att umgås med på grund av 17 år i åldersskillnad. Men nu på senare år har denna åldersskillnad jämnat ut sig och vi kan umgås på ett helt annat sätt, vilket känns helt fantastiskt. På något vänster är jag så galet stolt över att ha honom som min bror. Jag och mina föräldrar eller jag och mina bröder har kanske inte den bästa kommunikationen mellan oss, men jag vet att vi alltid stöttar och finns där för varandra, och det är bara så jäkla fint ♥

 

Nu har jag precis sett ännu ett avsnitt av So You Think You Can Dance, och idag var det en av mina favoriter som fick packa väskan. Mitt hjärta började värka lite extra av detta och jag vill dela med mig av denna rutin som dansas av två av mina favoriter. Denna dans får mig att må så bra och så dåligt på samma gång. De är bara så jäkla fina tillsammans, Hayley och Curtis.