Nu vet jag hur det känns

Dagen började inte i jättepositiv anda. Jag klev upp, gjorde mig klart för skolan och satte mig på bussen. Det första som hade inträffat när jag kom till stan var en olycka. Jag vet fortfarande inte vad det var för en olycka, men jag tror att den var rätt allvarlig för det var både ambulanser och brandbilar på plats och köer för tu och sju. Jag fortsatte i alla fall mot skolan och mötte upp Tina. Vi skulle skriva klart arbetet. Vi har stressat så mycket idag och blev väl nästan klara med arbetet, resten får vi ordna till veckan, men nu är uppsatsen i alla fall inlämnad.

Jag tog upp min mobil ur fickan när vi skulle skicka in arbetet och det visade sig att jag fått två sms. Jag skulle visst hålla i faddermötet som redan hade börjat och jag hade inte vetat något tidigare. Jag fick såklart panik. Jag och Tina gick och kollade om människorna som skulle komma på mötet satt kvar i grupprummet. De hade såklart gått. Jag hade inget mobilnummer till någon av dem och fick ett kallt svar tillbaka när jag försökte lösa situationen. Sådant är inte speciellt uppmuntrande när man ändå försöker.

Hur som helst. Jag mötte och Nalle och Kristoffer på stan och vi gick omkring på marknaden i några timmar. Vi kollade på en löpartävling för tjejer med klackar på minst 7 cm, satan va tjejerna kunde springa i de klackarna och på stenplattor med stora glepor mellan! Jag kan knappt springa på sådant underlag i vanliga fall och skulle aldrig ens tänka på att göra det i klackar.

Senare gick vi och satte oss i Rådhusparken och tog det lugnt innan vi gick till TexMex så Kristoffer skulle få i sig nå mat innan han skulle och jobba. De tog halv 5 tåget till Nässjö och jag begav mig hemåt. Det är en så bra dag idag! Det är så underbart när dagen börjar halvkasst och allting bara blir bättre och bättre ju längre dagen går, idag är en sådan dag. Nu vet jag hur det känns att vara glad och lättat. Det känns som att jag svävar.
Till top